40+, autism, tvillingar och sjalar

i Karlstad har vi varit idag. Efteråt lekte vi i lekparken och köpte bullar på Värmlandsmuseum. Torsten fick en leksak på Barnens Hus och alla utom maken sov i bilen hem. Torsten har faktiskt lagt sig nu och mår inte riktigt bra. Funderar på om han kan ha öroninflammation.. han känns inte varm men säger att han har ont i kinden. J-dra perceptionsstörningar som gör att han inte känner som vi andra :( Och autismen som gör att han inte kan förklara. Nåväl det var en riktigt bra dag i alla fall. Jag har åkt rutchkana och gungat på gungbräda :)

VARFÖR ÄR DET SÅ PROVOCERANDE MED STORFAMILJER?
Eller egentligen två:
VARFÖR ÄR DET SÅ PROVOCERANDE ATT VI VILL HA FLER BARN?
Jag menar inte bara vi i vår familj utan alla som vill ha fler än två barn. Vill man ha mer än tre är det något allvarligt fel. Jag har svårt att tänka mig något trevligare än en stor familj med många barn, men märker på omgivningen att det är heeeeelt galet. Varför?!

Funderade vidare och inser att jag skulle kunna förstå om infertila skulle känna sig provocerade av vårt barnalstrande... Men jag är ju infertil själv och gör ivf...Hmm, jag tror inte heller att de som reagerar tänker på statskassan när de ogillar familjer med många barn. Det känns mer som att det har känslomässiga orsaker. Jag skulle gärna vilja höra de åsikterna. Gärna anonymt om man tycker det är känsligt.

Inte så sällan undrar jag hur det kommer sig att jag får så... omständiga barn. De är väldigt medvetna om omgivningen och är ganska svåra att leva som förr med. De är lynniga. De somnar inte när de ska (förutom trötta Liv då) och de äter inte när det är stojigt runt dem. Sonja vill inte åka vagn och blir hysterisk om hon tror att hon ska sova. Torsten skulle inte somna alls utan hjälpmedel.

När jag tänker på det här så kommer frågan: Hur är jag själv då? Jag är ganska spänd av mig. Väldigt medveten hela tiden. Som att jag var på min vakt, antar jag. Jag har jättesvårt för att varva ner.

Varför skulle jag få lugna barn när jag är på helspänn själv? Men sen dyker nästa fråga upp: Är de såna för att de ärvt mitt sätt eller blir de nervösa av att vara runt mig? Hemska tanke!!

Jag trodde att det skulle vara lätt att vara mamma... Jag inbillade mig att det skulle vara enkelt att ta bebin med sig överallt. Men Torsten klarade inte det ens som liten bebis. Och Liv och Sonja tar jag sats för att ta med någonstans eftersom resan dit kan bli jobbig. Sonja protesterar högljutt både i vagn och sjal vissa dagar. Med en liten som är trött och kinkig så petar man bara ner liten i sjalen, men med två... var gör man av den andra? Nä, det är inte lätt att vara mamma även om det är det bästa jobb jag haft hittills...

Vad skönt det har varit med de nya rummen och sorterandet av Liv & Sonjas leksaker. Torstens var ju redan sorterade i boxarna. De behöver bara rensas ur emellanåt. Ett par gånger om dagen städar jag upp alt de dragit fram, men det ser naturligtvis ut som ett bombnedslag genast igen :) Liv är som jag var när jag var liten. Hon drar runt på allsköns grejer och sprider dem runt hela huset. Sonja är mer åt att städa. Säger man att hon ska lägga tillbaka en sak så gör hon det och ger jag henne ett skräp så slänger hon det åt mig i papperskorgen. Henne är det ordning på. Jag har mer kraft åt att plocka undan nu också för Ulf har börjat bära igen. Han nattar Sonja i sin mei tai och då somnar hon på 5-10 minuter. Hos mig kan det ta en timme och då kanske hon är ledsen också. Min kropp var faktiskt riktigt trött på allt bärande. Att bära när man ska någonstans eller medan man gör något är helt ok, men att bära bara för att bära är jobbigt. Man travar runt meningslöst... Så jag lägger bara Liv nu på kvällarna. Henne lägger man i sängen med flaskan och så får man ligga och mysa en liten stund. Hon somnar in lugnt och stilla efter 10-15 minuter. Och när de sover middag bär jag Liv eftersom hon så gärna vill det och då somnar hon på fem minuter. Hon är så smal och lätt att det inte är tungt heller. Sonja är bra mycket tyngre.

För någon månad sen hade jag problem med att Sonja bet Liv och mig. Liv hade stora bitsår och jag hade ett jättebitmärke på benet. Hon slutade med det efter ett tag, men nu har Liv börjat istället. Hon biter inte för att hon är arg eller så utan antagligen för att det kliar i munnen. Hon har bitit Sonja två gånger i armen och en gång i skinkan när de badade ikväll. Jag lider verkligen med den som blir biten för det gör infernaliskt ont. Förhoppningsvis är bådas bitperioder över när de börjar dagis.

Vi är utan avlösare nu också. Den senaste slutade mitt i natten... bokstavligen. Vi avvaktar nu och funderar på om det är så bra att ta in ytterligare en person. Vissa (hoppas du läser Karin) förstår inte att det är ett livstidsåtagande att jobba med vår son utan tror att man kan planera för ett eget liv. Hrmf. Två var mer än Torsten klarade och han blev väldigt uppstressad av att byta avlösare en gång. LSS-enheten letar efter en ny, men vi kommer nog att tacka nej. Torsten är så lugn nu när han bara har oss och dagis igen. Det blev för mycket för honom. Och då blir det ju ingen avlastning för mig heller.

Glädjande är att vi ska få en cykel (trehjuling) till honom från barnhabiliteringen. Han har just lärt sig cykla på trehjuling men när jag sa till honom att vi skulle gå och hämta en cykel på onsdag så vill han inte. Men det blir nog jättebra. Vi lägger en deposition på 1000 kr på första cykeln och sen byter vi upp oss och när vi lämnar tillbaka den sista så får vi pengarna tillbaka.

Nä, nu är det nogsvamlat för den här gången...

Pappa inviger en av sina nya mei tai

Idag var Torsten och såg på Clownen Manne med dagis. Han hade jättekul. Om han ser förskrämd ut på bilden så är det nog för att Manne tar i honom. Han ville själv fram och hälsa.

direkt från Tyskland

Några timmar senare...

Jag behöver desperat frukosttips!

få uttrycka vilken enorm glädje det är att höra Torsten prata. Han säger mer och mer alldeles vanliga saker och jag blir hysteriskt glad varje gång. För två år sedan trodde jag inte att han någonsin skulle prata. Jag trodde aldrig att jag skulle höra honom säga mamma. Andra kanske tycker att deras barn är jobbiga när de ropar på mamma i ett, men för mig är det en fröjd varje gång. Han frågar mycket om vad jag gör och vad jag säger. Han vill att jag ska beskriva mer tydligt vad jag säger så att även han förstår vad jag säger - om jag pratar med någon annan. Han vill förstå. Han är inte bara världens sötaste och roligaste kille. Han är klok också.

Idag är han extra nöjd. Han har fått stanna hemma från dagis och så vill han ha bekräftat att rosa dag (lördag) och röd dag (söndag) ska vi stanna hemma med. Toppen! Att bara vara hemma med mamma är det bästa han kan tänka sig.

Ända sen vi flyttade in i det här huset har jag saknat KANALER på teven. Men vi kunde inte komma överens om leverantör. Jag ville ha Boxer eftersom jag vill ha trean och femman utan att behöva ha dem som tillägg och då är det ju bara Boxer. Maken ville ha något annat... Nu har jag i alla fall fått Boxer på min teve här uppe. Ett "kontantkort" utan att man låser upp sig. Man betalar i förskott i tre månader... Nu under första veckan har jag massor med extrakanaler tror jag. Tänk om man hade tid också. Kanske ska vi sluta vara ute i solen så mycket... En sak är säker i alla fall. Lap topen får följa med i in i vardagsrummet istället för att stå på köksbordet :)

Nu ska jag gå igenom tablåerna och försöka få Torsten i säng själv... Han vaknade halv fem (jag med såklart) så han borde somna ganska snabbt.

Behöver jag säga att jag ÄÄÄÄLSKAR teve!!?

Och så är det förstås trean och femman som krånglar :(