40+, autism, tvillingar och sjalar

...skildes jag och min mamma som ovänner. Torsten var två år... Sen har Liv och Sonja kommit till och växt... nu i sommar fick jag reda på att hon var dödligt sjuk. Jag har varit fylld av motstridiga känslor och ångest - och handlingsförlamning. Jag har ringt till sjukhuset emellanåt för att höra hur det är med henne men inte fått så mycket information när de förstått vem jag är... I eftermiddag fick jag samtalet jag väntat på... slutet var nära. Jag gick dit. Och var med henne en timme. Fick sagt det jag hoppas att både hon och jag ville ha sagt. Hon var för sjuk för att prata... Vid femtiden var det över. En svår kamp för henne... Det finns nog många som tror att jag inte sörjer. Det spelar ingen roll vad andra tror. En mamma är en mamma och jag har sörjt i över fyra år.

Tack för det stöd jag fått under den här tiden. Tack för alla händer jag fått hålla!

Tre veckor då jag vaknat med mina barn varje morgon och de frågat: Ska du inte jobba idag? och jag svar: Nej, jag ska stanna hemma med er! Nu är det slut på det och imorgon ska jag upp klockan fem igen och hoppa på bussen till jobbet tio i sex. Under semestern har jag haft medicin för nacken och det har gått hjälpligt men den tog slut häromdagen. Nu ska jag klara mig utan för att... ja man kan undra varför.... Jag fick utskrivet för tre veckor. Vad är vitsen med det? Visst var det skönt att må något sånär under semestern, men jag kan tycka att tre veckors behandling på en trolig kronisk smärta är lite fånigt.

Nu har jag jobb i två månader till. Sen får vi se... Jag oroar mig inte speciellt för framtiden. Det går som det går. Jobb har jag ju haft de senaste tio åren förutom någon vecka då och då. Jag har ingen semester kvar att ta ut - jag får dagar utbetalda när jag slutar.