40+, autism, tvillingar och sjalar

Inatt har ALLA barnen sovit HEEEEEEEEEELA natten!! Jag är som en ny människa! Jag har sovit min andra hela natt på över sex år!! WOW! Man kan ju bli bortskämd... Hur ska man nu fira detta?!

tjuvstart :)

Ikväll har jag plockat fram lite adventspynt. Jag hade glömt hur uppspelt Torsten blir. Jag plockade fram ett par bakböcker som jag hittade i källaren också... Torsten satt med böckerna och bläddrade bland godsakerna och sa: Jag vill äta upp er!! till kakorna och: Jag vill ha tårta! Mamma kan du göra den kakan?! Han var verkligen jätteglad åt att vi ska baka även nästa helg. Jag fick lova att göra syltkakor (hallonsnitt).

Liv och Sonja var också jätteuppspelta och började gräva i lådorna. Jag fick ta i med barska rösten till slut. Vi satte upp stjärnor i fönstren och Sonja sjöng Blinka lilla stjärna (hon kan hela texten). Så kom halmgrisen uppp ur kartongen och Liv blev alldeles såld. Hon har släpat runt den hela kvällen så vi har halm lite här och var. Hon strök på den... när hon skulle byta om till pyjamas insisterade hon på att grisen skulle klä sig först. Jag fick rota fram en liten bebisomlottröja och trä på den och så skulle han naturligtvis sova i sängen. Annat var det inte tal om. FAst han var lite stickig och fick sova en liten bit bort. När hon somnade flyttade jag på den. Den kommer nog aldrig ut på trappen i år. Får väl köpa en julbock i år.

När jag satt på bussen igår morse och hade blivit 41 år gammal funderade jag på en grej som hände för inte så längesen... och så insåg jag att jag var 28 år då och nu är jag 41...inte så längesen va?! Mina tankar började sväva iväg och jag funderade på var i livet jag befann mig. Jag insåg att jag hade passerat mitten av skogen och nu var på väg ut... och jag hade passerat den långsamma delen för ganska längesen och har bara den snabba kvar. Nu gäller det att hålla ögonen öppna så att man inte missar något!!

Är ämnena för allvarliga eller mina åsikter kontroversiella?

att det är mycket BRIS över min blogg nu så är det helt rätt. Just för tillfället förfasar jag mig över hur mycket våld och kränkningar som MÅNGA tycker är ok att utsätta barn för. Jag har en teori (snodd och omtolkad från Jesper Juul förstås) om varför det har - som jag tror - blivit mer acceptabelt att kränka och aga sina barn igen.

Våra föräldrar är uppvuxna med auktoritet som uppfostringsmetod. Vuxna bestämmer och gör du inte som jag säger så får du helt enkelt en smäll. Enkelt. Men så får man inte göra nu. Aga av barn ÄR FÖRBJUDEN!! Vissa verkar ha missat det eller så tycker de bara att det är en fånig lag. Och idag är barn ganska upplysta och vi själva med så vi bestämmer inte med samma självklarhet som våra mor- och farföräldrar gjorde. Men hur gör man då? Hur ska man få sina barn att lyda? Många tycker väl i och för sig inte att barn behöver vara så lydiga utan att man ska vara mer kompis och låta barnen bestämma också men det tycker jag är att ta ett för litet ansvar som förälder. Kompisar kan man bli med sina barn när de är stora... När de är barn ska man vara mamma eller pappa. Oklarheter i hur man ska få barnen att göra som man vill och osäkerhet i sin föräldraroll smittar av sig på barnet och barnet blir också otryggt och osäkert och kanske utagerande (ett symtom på att något inte står rätt till). Man börjar med bestraffningar för att få rättsida på problemet, men det funkade inte så bra. Första gången gick det jättebra och barnet lydde ganska länge men sen var det etter värre igen... Jaha då återstår bara smällen. En örfil, ett ryck i armen, dra i örat, lugga i håret. Våld, hot och bestraffningar funkar inte i längden. Vad som funkar är anknytning, respekt och gränssättande. Men inte nu gränssättande för barnet utan för din egen person. Jo vissa gränser måste man sätta för barnet. Barnet får inte sätta handen på den heta plattan eller springa ut i gatan framför bilar. Nä, gränserna handlar om att du säger: Nej jag vill inte...Att man som person står upp för det man säger istället för att ge generella regler som inte härrör från något som barnet kan känna till eller igen. Men mamma och pappa känner barnet och om mamma och pappa inte vill då förstår barnet vad vi menar. Och barn vill samarbeta med oss om de förstår hur och varför de ska göra det. Barn vill inte bli osams eller dra till sig negativ uppmärksamhet. Men vi måste vara tydliga mot dem. Och då menar jag inte ett tydligt slag i pannan eller att vara konsekvent. Jag menar att vi är tydliga när vi pratar med våra barn. Står upp för vad vi tycker och varför. Vi är inte vana att tänka på det här viset - att det ska vara så enkelt. Att barn inte är illviliga och att de tar varje tillfälle att ställa till eller tänja på gränser. Vi får lära oss att man måste stämma i bäcken annars tar barnen över... Varför skulle de göra det? Men tror man allvarligt på det då är det klart att örfilen är närmare än om man tror att barn är som vi andra: Sociala varelser som vill komma överens och som gör vad de kan för att göra det.

Torstens overall från förra året som inte ens är tvättad. Med tillhörande mössa och vantar. Märket är Didrikson. Helt utan slitage! Skorna finns också kvar. Nästan oanvända.

Jag är inte van vid att röra mig i miljöer där feminism fortfarande är ett förlöjligande av kvinnor... Där människor inte har insett att feminismen har återtagit sin rättmätiga plats och att det faktiskt är politiskt korrekt att vara feminist (i alla fall på ytan)... Jag insåg det när jag sa något till en man och smickrade honom med att han har en feministisk grundsyn och det blev knäpptyst och folk skruvade på sig och jag förstod snabbt att här var det ingen komplimang att vara feminist. Det var fortfarande synonymt med kvinnor som inte gör sitt yttersta för att vara sexuella varelser = ingen bh och hår under armarna. Då sa jag till mannen i fråga: Har du bh? - Nej! Har du hår under armarna? - Ja! OK, då är du ju feminist! I rest my case! Jag blir lite bestört att det finns sååååå många kvinnor som tycker det är löjligt att det finns andra kvinnor som tycker att det ska vara jämställt på alla plan. Att det finns kvinnor som inte tycker att deras döttrar ska behöva växa upp som exploaterade kroppar som inte respekteras. Att behöva "klä ut sig" till kvinna varje dag genom att undergå diverse omvandlingar. Som någon klok feminist har yttrar: De enda naturligt hårlösa kvinnorna är små flickor och Barbie - vem är det vi ska efterlikna? Kvinnomisshandel och våldtäkter ÄR kulturella företeelser och förekommer i alla kulturer i samma utsträckning. Annars är ju en favorit att invandrade män slår sina kvinnor för att de kommer från en sned kultur medan våra män slår sina kvinnor för att de är sjuka... Frågan är när man övergår från att vara frisk med sjuk kultur till sjuk med frisk kultur... andra eller tredje generationens invandrare kanske... En man som blir våldtagen av en annan man skulle aldrig ifrågasättas för att han hade svarta kalsonger på sig... En kvinna som har svarta underkläder på sig har därigenom mer eller mindre samtyckt och då frias förövaren. Men nej, det är ändå löjligt med feminism!! Kvinnor som efter åratal av misshandel och psykisk terror dödar sina män döms till strängare straff än män som dödar sin kvinna efter att också utsatt henne för åratal av misshandel och psykisk terror. Gud vad löjligt det är med feminism!! De är säkert flator allihopa!! Och att vara flata är ju löjligt! Eller så är de så osexiga att de aldrig får sex... så är det nog!

falla så för skrattande barn men den här var för go för att motstå. Alltså mera youtube :)

Jag hörde en så rolig sak igår apropå den här nya aktionen för rätten att få visa brösten - alltså få bada i badhuset med samma klädregler som gäller för män. En ung kvinna - i 35-årsåldern - sa att "det finns ju barn där!" HAHAHAHAHAHA!! Som att barn skulle ta anstöt av kvinnobröst! Det var bland det skojigaste jag hört på länge. Det kanske säger en del om mitt liv *fniss*

snön är här!

Från AFF:
En tiobarnsmamma frågar Anna Wahlgren till råds om hur man ska hantera fula ord bland barnen: 

Av fula ord ska man göra en mycket stor affär, anser jag. Även om man tycker mycket av tjatet verkar både tröstlöst och meningslöst, är det inte förgäves. Någonstans i ryggmärgen sätter sig tillslut en spärr, och även om de ömma föräldrarna inte märker skillnaden ett skvatt, kommer de små liven att bli världens moraltanter (gentemot andra): "Så där SÄGER man inte!"

Inför småsyskonen är det ju också inte bara alldeles utmärk utan direkt nödvändigt att ni klart markerar var gränsen går. Men det räcker som sagt inte bara med en gång utan krävs i runda tal trehundratusen ...

Vad jag varmt vill rekommendera är en liten komplott, när ni vill slippa tjata ett tag och känner för nya, friska grepp, som kan bryta den onda cirkeln. Receptet är klassiskt: man ger igen med samma mynt, fast värre. Barn behöver tränas i perspektiv och inlevelseförmåga!

Gör en tyst överenskommelse inför en middag, då alla är samlade, och sätt er mittemot varandra så ni kan se på varandra utan att titta på något barn. Och så börjar ni ge varandra tillmälen, medan ni t. ex. skickar mat till varandra eller häller upp vatten eller vad det är - i vanligt tonläge men tydligt och med sakligt eftertryck. Barnen ska undra om de faktiskt hörde rätt.

"Jävla subba", kan t. ex. din man säga rätt vänligt. "Förbannade skitbög", kan du svara i lugn ton. Han kan le snipigt tillbaka. "Pissråtta!" Och du kan returnera, tillsammans med potatisen: "Ditt feta fula arsle, stoppa upp de här i häcken så ska jag sprätta upp magen på dig!" Använd förstås gärna just de orden barnen brukar strö omkring sig, och spä på dem, om det går ...

Om någon unge försöker ingripa "hör" ni det inte, och ni tittar inte på barnen under hela det här skådespelet. Ni ska vara helt upptagna av att ihärdigt blänga på varandra. Låt tonen bli gradvis allvarligare och lite otäck. "Jag hatar dig." - "Ditt jävla CP-äckel". - "Sådana som du skulle ju fan inte få finnas. Du borde dö, ditt as!"

När ni känner att det är rätt läge, dvs allting börjar bli riktigt obehagligt, reser ni er och ser ut som om ni tänkte börja slåss, går runt till varandra och sätter verkligen igång med handgripligheter - under kontroll förstås, och med glimten i ögat er emellan; bäst att tillägga!

På en given signal avbryter ni sedan, får alla att sätta sig ner och står själva kvar, höjda över menigheten. En av er tar fram en tvål och packar nogsamt upp den och håller fram. Den andre deklarerar, med mycket lugna men stora, eftertryckliga bokstäver: "Om någon i det här huset någonsin mer använder sig av sådana här ord, som ni just har hört, och kallar folk för sådana saker, som ni just hörde, så kommer den personen få tvätta munnen med den här tvålen. Är det klart? Har alla förstått? Någon som undrar vad den här tvålen skall användas till?"

Glo på varenda unge och låt orden sjunka in. Tala sedan om att den här tvålen kommer att ligga HÄR - visa en fast, förutbestämd, väl synlig plats. Och låt den andra av er bekräfta och avsluta: "Om vi alltså någonsin mer hör någon av er - eller någon av oss - säga sådana fula saker till någon i den här familjen, kommer den personen få tvätta sin mycket smutsiga lilla mun med tvålen här."

Sedan pratar ni raskt om annat, först med varandra och strax också med barnen - urtrevligt och kärleksfullt och intresserat och glatt, som en kosntruktiv illustration till hur umgängestonen i den här familjen SKA vara. Kommentera sedan inte saken vidare. Fråga inte, förklara inte, och för Guds skull, be inte om ursäkt. Stå självklart säkra i att ni vet vad ni gör.

Mycket effektivt, kan jag försäkra. och givetvis får man - om och när så nöden kräver - använda den där tvålen! "Du vet vad som gäller, eller hur? Tråkigt, men nu är det bara att sätta igång. Varsågod, hämta tvålen!" Sedan följer man med i badrummet och ser på, medan den lilla älsklingen löddrar sig till en minnesvärd livets visdom.

Kram!
Anna Wahlgren



Vi är flera som skrivit tilll AFF och bett dem plocka bort texten, men det här är standardsvaret de skickar ut.
AFFs flata svar:

Hej,

En del av Anna Wahlgrens råd kring barnuppfostran är kontroversiella, och ofta mycket konkreta. Samtidigt är hon en uppskattad gestalt i "föräldra-Sverige".

Alla våra "svarare" ger, eller gav, sina svar utifrån sin erfarenhet och övertygelse. Därför rekommenderar vi alltid att man kontaktar exempelvis mvc eller bvc för rådgivning om man känner sig tveksam eller vill få mer information.

Med vänlig hälsning / N N

Min tolkning är att man får säga vad som helst om man anses en auktoritet. Nu säger jag definitivt upp mitt medlemsskap där.

Igår var jag och några vänner på föreläsning av Gunilla Gerland. Den handlade om utagerande beteende hos personer med as och hfa (aspergers syndrom & högfungerande personer med autism). Gunilla har själv as och arbetar med handledning till boenden, dagliga verksamheter och skolor. När man hör henne kan man inte tro att hon faktiskt är samma person som skrivit boken En riktig människa. I boken är funktionshindret så tydligt. Speciellt i barndomen. Jag förstår att det ligger mycket arbete bakom...

Jag var på en föreläsning i våras med och då kände jag mig stärkt. Den här gången riktade hon sig mer än vid förra tillfället mot personal. Som med alla funktionshinder kommer problemen - handikappet - först när anpassning saknas eller blir fel. Hon menar alltså att utagerande personer är utagerande p g a att omgivningen - hjälparna - misslyckas i sitt arbete. De gör fel helt enkelt. Jag håller förstås med. Jag vet att det är så. Det är tydligt. Hon säger att en människa som känner att hon/han kan påverka sin tillvaro och som känner sig lyssnad på och trygg och har en god livskvalitet den människan är inte utagerande. Och det är ju så sant. En person som är maktlös och missförstådd blir utagerande på ett eller annat sätt. Hon drog exempel på exempel på problem som hon stött på på boenden, dagliga verksamheter och skolor. Det var fruktansvärt att höra hur det fortfarande går till på många ställen i vårt land. Det gjorde ont i mig att tänka att jag kanske kommer att bli tvungen att lämna min älskade i unge i händerna på såna människor. Jag blev så ledsen och kände ett sånt obehag att jag mejlade Gunilla när jag kom hem och barnen somnat. Hon lugnade mig med att om jag var en medveten förälder och såg till att jag hade stor insyn i min sons boende + verksamhet så skulle jag ha möjligheten att se till att han fick det bra. Men som en av mina medmammor som var med uttryckte det efteråt: Man måste på något sätt se till att bli 120 år gammal. Jag har gjort misstaget att få barn sent. Men för att vara helt ärlig så skaffade jag inte bara syskon för att jag ville ha fler barn - vilket jag ville hett - utan också för att se till att Torsten skulle ha ett nära nätverk som kan se till hans intressen när vi är för gamla eller döda. Det var nog ett klokt drag :) Så rådet till medmamman som ska bli 120 är att skaffa ÄNNU MER BARN!!!

Det var i alla fall upplyftande att se att så mycket personal i närområdet var intresserade av att lyssna på Gunilla Gerland och jag hoppas innerligt att de tar till sig det hon sa. Att det påverkar verksamheterna.

Nu till något annat. Igår hämtade maken barnen på dagis eftersom jag var på föreläsningen och när jag kom hem och vi skulle börja göra oss klara för kvällen så upptäcker jag att katterna inte är med så jag ber honom hämta dem i bilen. Han ser plötsligt helt stel ut. De är kvar på dagis. Sonja blev helt förkrossad. Liv kan ta en ersättningsmjukis och sova gott med den men Sonja brukar vakna på natten och leta efter katten och lugnas när hon har den i sin famn igen. Hon somnar inte utan sin katt någonsin. Åh vad ledsen hon var och ändå tvingade jag maken att åka och köpa nya gosedjur - en kossa och en flodhäst blev det. Jag har fått kånka på gråtande unge mest hela natten. Lyckan var total när de återförenades på dagis imorse och när hon triumferande hade katten i famnen när hon kom hem i eftermiddag. Nu sussar de tillsammans i dubbelsängen.

Jag gick på minnesgudstjänsten ikväll. Ensam. När jag närmade mig kyrkan så möttes jag av en vacker syn. Alla ljusen på gravarna och brinnande ljus som en liten allé fram till kyrkporten. Det blev snabbt fullsatt. En kyrka full med sörjande. Alla hade vi förlorat någon det senaste året. Så fort kyrkklockorna började slå började det också bränna under ögonlocken på mig. Jag är evigt tacksam för den näsduk jag fick stucken i handen av min granne i kyrkbänken. Du läser knappast här, men tack ändå!! Kören Voxette sjöng vackert så det gjorde ont i hjärtat. En pastorsadjunkt hade en sån inlevelse och känsla att det verkligen gjorde gott. När de började läsa namnen på de som gått bort från oktober 2006 till oktober 2007 så insåg jag att jag kände en eller ett par varje månad. När sen januari närmade sig så stålsatte jag mig.. jag visste att hon skulle komma först. Nyårsdagen... Så sa de hennes namn och så var det över. Det var en gudstjänst fylld av sorg och smärta men med kärlek och minnen... Jag var både tom och lätt när jag gick därifrån.

Jag hoppas att alla som fick sitt namn uppläst saknades av någon.

Jag lyckas aldrig få iväg mejl som går till alla så jag gör så här istället.

På onsdag har vi förslag på japansk/koreansk lunch eller kinamat. Båda restaurangerna ligger nära Stadshotellet.
M ville att vi skulle ses en liten stund innan och prata av oss lite. Ska vi säga 8.30?