40+, autism, tvillingar och sjalar

När första ljuset brinner
står julens dörr på glänt
då gläds vi åter alla att fira få advent

När andra ljust brinner är snart lucia här,
Hon bjuder oss på kaffe
och bud om julen bär.

När tredje ljuset brinner,
vi juleklappar syr
och vi bakar kakor
och har ett fasligt styr.

När fjärde ljuset brinner, 
vi hämtar julegran
och alla barnen räknar
dan före dan före dopparedan

Imorgon ska jag åka till Östergötland på träff med några tjejer som träffats via ett internetforum och strålar samman i Borensberg! Det ska bli såååååååå trevligt! Jag älskar Internet... eller det där internetnätet som Torsten kallar det.

Egentligen är det inget som andra föräldrar ska behöva fundera över men jag får så många tankar när jag läser på forum över föräldrar som oroar sig för att barnen gör det barn gör i vissa åldrar. Mindre önskvärt beteende kanske men inget farligt, elakt, brottsligt utan bara inte det föräldrarna önskar. Så ser jag på mitt barn. Han gör ingenting av det. Han är hemma. Han är som en liten polis. Han skulle aldrig drömma om att göra något förbjudet. Han svär inte. Han är extremartig och frågar om lov för att gå på toaletten... (nej det har vi aldrig krävt). Ändå är det jag som har problem...

Jag hade influensa för första gången i livet för två år sedan drygt. Hela familjen insjuknade. Liv och maken var sjukast och fick till slut antibiotika för att tillfriskna. Men jag var nog övertygad om att jag skulle dö då. Så sjuk. Nu är Torsten och jag sjuka i något skumt... Först hög feber i tre dagar och nu i två dagar har Torsten haft svårt att gå och öht röra sig. Benen ömmar. Han ligger mest men staplar till toaletten. Själv är jag kraftigt försvagad i armar och händer och har ont i armar/händer och benen/fötterna. Börjar känna mig svullen och öm runt halsen... PÅ FJÄRDE DAGEN!? Skumt! Kan det vara influensa det här med? Så olikt....

Oldie...

Suck! Ingen sömn och för mycket tankar... och sjuka barn. Torsten har haft hög feber i ett par dagar. Liv ligger och fryser så det är väl kört med henne med... Jag har själv haft feber i några dagar... men ikväll har jag druckit för mycket kaffe... behöver sova...

Så var jag arbetslös då. Från i måndags. Nu sitter jag och söker arbete igen. Det är lite spännande och kul för just mitt yrke är ett bristyrke just nu så man får en hel del att söka.

Och så har jag drabbats av massiva virusattacker i helgen... Plötsligt fick jag en virusvarning som verkade komma från min egen dators säkerhetscenter. Från Microsoft alltså. Jag gick på den. Det tog två dagar av svett och oro innan jag lyckats bli av med det. Det var av den typen som stjäl lösen till internetbank och dylikt. Jag har vad jag vet klarat mig helskinnad. Pust!

Det finns massor med människor som tror att neuropsykiatriska funktionshinder är effekter av att mamman inte klarat av att knyta an till barnet. Att mamman har känslomässiga problem. Det finns en hel nation - nästan ett grannland - Frankrike - som inte har erkänt autism som en organisk skada utan som en anknytningsstörning p g a känslokall mamma. När ska myterna om kylskåpsmammorna försvinna?! Pendeln är på väg tillbaka nu med kraft. Skulden togs från föräldrarna en kort tid men nu är den på väg tillbaka. Gemene man har väl aldrig trott annat än att adhd är ett finare namn på en jävligt dåligt uppfostrad unge. Ursäkta språket.

Jag har pms och är i affekt! Jag kan i alla fall med säkerhet säga att jag knöt an till min kille och han knöt an till mig. Direkt. Jag hoppas att ni andra därute kan känna samma säkerhet om ni drabbas av tvivel från omgivningen. Svårigheten till anknytning kan ju ligga medfödd hos det lilla barnet och då är både mamman och barnet offer för det.

Idag vill jag ge en extra varm kram till alla mina medsystrar/bröder som kämpar på med barnen som behöver det där extra... det som gör att man inte har några marginaler.

Kram

Var så missnöjd med det mörka som jag hade färgat mig med för någon månad sen  så jag la in slingblekning i hela håret och sen hennade jag ovanpå... lite halvrött blev det...

...att jag inte är så kul så jag förstår att det inte är någon hit att läsa och skriva här... Just nu vill jag återhämta mig. Samla krafter. Hitta tillbaka. Ta sorgen att jag inte får något mer barn, Acceptera det. Tänka om. I dagsläget drömmer jag på nätterna att min man säger: Jo, Anna! Vi gör ett nytt försök!  Men så blir det inte. Jag har packat ner mina mammakläder och ska slänga dem men det går inte än. De ligger nu längst ner i garderoben. Jag får ta det i etapper. Jag försöker förmå mig att sortera barnkläder och ge bort det som inte ska sparas till barnen själva. Vad svårt det är... jag förnekar. Jag kan inte ta det till mig. Jag behöver tid att smälta allt och att sörja allt. Helst skulle jag vilja lägga mig bara. Stanna i sängen och inte gå upp på dagar. Det är synd att jag inte har den möjligheten.

Ha tålamod med mig. Jag kommer igen... men nu är jag trist och deppig.

2001 var ett riktigt skitår. Vi förlorade vårt första tvillingpar i ett sent missfall och både min man och min mamma fick cancer. Efter det har mycket handlat om att överleva. Jag fick Torsten 2002 och visst är han ljuset i mitt liv men första åren var så jobbiga, att inte räcka till och inte förstå varför. 2006 fick vi våra yrväder Liv och Sonja och min bästa vän och barnens gudmor Nancy fick cancer. Hon lämnade oss på nyårsdagen 2007. I år har vi förlorat både min svärfar och min mamma och så det senaste med min graviditet som blev tvungen att avbrytas... Ibland undrar jag hur mycket mer vi orkar.



Nästan i samma andetag känner jag en enorm tacksamhet. Jag har tre barn som fyller min dag med glädje, Inga sorger kan ta bort den glädjen. Den är starkare än sorgen.

Idag har Torsten och jag varit till frisörsalongen!! För första gången. Jag ordnade en tid tidigt på morgonen då det inte var några människor där med en frisör som var van barn med autism i den salong som han varit i tidigare för att jag klippt mig där i åratal. Allt talade för en lyckad klippning. Jag får väl säga att jag gick på kondis och fikade med stans snyggaste kille sen.

Ditt fina oväntade kort står framför mig och värmer - och hjälper mig att gråta!