40+, autism, tvillingar och sjalar

Jag vill tipsa om Simply Colors där man kan beställa tröjor i bra kvalitet, fina färger och med egna tryck. Återkommer senare i veckan med bilder på barnens nya t-shirts med namn och smeknamn på :)

otroliga 41 med stormsteg... Vad svårt det är att fatta!! Jag vet att jag har skrivit om det tidigare och det är säkert inte unikt att vara ur fas med sig själv och sin ålder. Jag fattar verkligen ingenting. Inte så att jag är speciellt ungdomlig eller egentligen har en önskan om att vara det... nej, jag hänger bara inte med. Jag har så svårt att se mig själv som en 41-åring. Jo, i spegeln ser jag ju det men inte annars :)

Jag ser ibland över mitt liv och utvärderar om saker har utvecklats så som jag vill eller om det blivit bättre eller sämre. Innan jag blev mamma hade jag en massa tankar på spännande jobb och jobbet var en väldigt stor del av mitt liv. Det är det så klart fortfarande. Man tillbringar många timmar där så viktigt är det, men på ett annat sätt. Jag hade svårt att se att det strikt kontorsjobb kunde vara en framtid. Att det skulle vara tråkigt.

Nu tänker jag helt annorlunda. Jag tycker att det är jättebra med mitt jobb. Jag trivs verkligen. Jag gör det jag vill. För att jag ska ha större möjlighet att fortsätta göra det jag vill så ska jag börja läsa företagsekonomi. Då har jag möjlighet att jobba inom privat sektor också... uh, det har jag aldrig gjort... jag trivs så bra inom kommun/landsting. Har ingen önskan egentligen att jobba privat. Nu är jag visserligen anställd av ett privat företag, men jag jobbar ju inom en kommun. Och går miste om den extra semesterveckan :( som är en stor fördel med att ha fyllt 40. Typiskt att man ska bli privatanställd då...

Jag antar att jag har svårt att identifiera mig med 40+ delvis för att jag är en småbarnsmamma som inte är helt säker på att jag är färdig med barnalstrandet... De flesta i min ålder har tonåringar eller barn på väg ut i vuxenlivet. Fast kommer man igång sent så blir det ju så här.

Jag var förresten på utvecklingssamtal på dagis igår. För Liv och Sonja. Det var kul. De beskrev hur de fungerade där och de fångade mina ungar på pricken. Sonja har överblick och pratar heeeela tiden. Hon kommenterar allt som händer. Hon sitter i dockhörnan och leker mycket. Liv är busig och bestämd. Hon klättrar och far runt. Och hela hennes ansikte är så uttrycksfullt. De hade satt bilder på deras pärmar och den bild de valt till Livs pärm var verkligen Liv. Jag tror att hon hade klängt upp på något som hon halvlåg över och ögonen lyste av påhitt. Vi har oroat oss en del över Livs talutveckling men jag blev lugnad. Åtminstone för nu. Jag kan tycka att hon inte artikulerar och funderar på att låta kolla hennes hörsel. Det har börjat släppa med språket men det är väldigt svårt att höra vad det är hon försöker säga. Sonja däremot pratar snart som Torsten. Hon kan inte säga R och S än med det är bara en tidsfråga. R:en är inte långt borta.

Tänk att man kan avguda sina barn så till den grad att man kan prata om dem jäääämt! Det är livet på en pinne!

En 38-årig man var full och drömde en erotisk dröm och våldtog sin åttaåriga son analt. Han trodde det var frun - påstår han. Och rätten friar. Både tingsrätt och hovrätt. Och hemligstämplar domskälen.Jag har inget lämpligt att säga förutom att det får mig att må illa. Så det är fritt att vara pedofil och våldta sina egna barn om man är tillräckligt full. Karlen har t o m erkänt våldtäkten men går fri. Jag vill bara kräkas på rättssamhället. Man kan undra vad det var för folk i nämnderna... Oavsett om mannen ljuger eller ej ska en åttaårig pojke som blivit våldtagen av sin pappa få rättvisa. Den pojkens liv är förstört. Och pappan har våldtagit honom. Hur kan det plötsligt vara ok? Nu kommer män som han att skylla på att de var berusade och det kan bli rättspraxis. Med tanke på vad vi har för folk i våra rättssalar förvånar det mig inte. För några år sedan dömdes en man som misshandlat sin treåriga son till döds till bara några månaders fängelse... När barnpornografiutredningen genomfördes slogs fast att man i allmänhet blev upphetsad av att titta på unga pojkar och flickor och det gjorde att grundlagsändringen som förbjuder spridning av pornografi fördröjdes med ytterligare fyra år.

Lägger in en länk från SvD Min källa är Metro däremot. Ifall fakta inte stämmer.

På onsdagar säljs det grönsaker på torget i Degerfors. Jag kunde inte motstå att köpa brysselkäl på stock för femton kronor...

Det var längesen jag reflekterade över mitt föräldraskap här. Irl gör jag det nästan jämt, men det är svårt att sätta de tankarna på pränt.

Jag tänker ofta på hur jag var innan jag fick Torsten och de tankarna jag hade om hur det skulle bli. Jag trodde naturligtvis att det skulle vara enklare att vara mamma - men så visste jag ingenting om Torsten. Jag minns att jag var rädd att kärleken till honom skulle vara så stark att jag skulle gå sönder... Nog är den stark men inte så att man går sönder - tvärtom! Jag trodde att man skulle kunna leva ganska mycket som vanligt när man hade en liten bebis. Att jag skulle kunna ha med honom överallt och att han skulle vänja sig att vara med mig överallt att jag skulle vara en ganska fri mamma... gud vad fel jag hade... En kollega som fick barn ungefär samtidigt hade sin pojke med sig till jobbet och så låg han och sov halva dagen i vagnen utanför och hon kollade till honom genom fönstret emellanåt. Torsten kunde man knappt ha med någonstans. Han kände vid bara två månaders ålder att han inte var på en känd adress och blev orolig. Sov inte och åt inte. Skrek.

Jag minns när jag var gravid första gången. Vi väntade tvillingar. Maken pratade om att ta tjänstledigt och börja plugga. Jag bröt samman i tårar och skrek: Menar du att jag ska vara borta från jobbet heeeela föräldraledigheten?! Nu blev det varken tvillingar eller studieledigt den gången, men när Torsten sen kom ville jag alls inte dela ledigheten. Och behövde ju inte eftersom maken fick cancer och var sjuk.

Jag trodde på konsekvens... hahaha!! Nu tror jag på flexibilitet. Jesper Juul skriver så bra om hur man ofta gör som förälder. Man prövar en ny metod på barnet och när det inte funkar försöker man ännu mer intensivt - istället för att ta till sig att metoden var fel. Jag är glad att jag snabbt lät mig fostras av mina barn att bli en ickekonsekvent förälder. Jag vet inte om det är åldern eller om jag bara har en ovanligt stark magkänsla. Det är i alla fall den som har lett mig. Om man följer det som hjärtat och magen säger så blir man en bra förälder. Men det kräver att man tar sig det utrymmet att lyssna till det inre.

På sjalbarn lyftes Nils Bergman fram häromdagen. Han var ny för mig, men oj vad mycket träffar i magen där. När Torsten föddes flyttade han bara ut på andra sidan huden och när jag skulle gå ner till restaurangen för att äta medan maken gosade bebis (han fick cellgiftbehandling precis då och kunde inte bo med oss på patienthotellet) så fick jag ångest och klarade inte att äta. Som jag ser det är det en fullt normal och sund biologisk reaktion när en nybliven mamma blir skild från sitt lilla barn. Vår hjärna har inte förändrats sen vi bodde i grottor och de instinkterna lever kvar även om jag och maken resonerade och gjorde upp det här med att jag gick ner själv. Och jag tror precis som Nils Bergman att mammans hud är barnets bo. Jag blir alldeles varm om hjärtat vid den tanken och jag är så glad att det är så jag låtit mina barn bo och leva. Ett Nära Föräldraskap (gud vad jag tjatar va?) gör gott i hjärtat och magen. Jag är glad att jag valt en förskola till mina barn där jag vet att personalen har en arbetsglädje och en kärlek till barnen. Och de låter barnen vara nära. De bär på dem och har dem i knäet och en fröken håller på med taktil stimulering och stryker så gosigt på dem.

Som mamma i vardagen är jag inte perfekt men jag har en grund och den är att mina barn - oavsett ålder - är kompetenta om att veta hur de mår och hur de har det. Ett barn som gråter är ledset. Det barnet behöver tröst. Och ska få tröst. Oavsett vad hon/han gråter för. Om Torsten blir arg på mig så bekräftar jag hans känsla och försöker sen att lugna honom. Men det är så viktigt för mig att ta deras känslor på allvar och att hela tiden bekräfta att känslan är ok. Jag gillar inte att man säger till ett barn att det är inget att gråta för eller att när ett barn ramlar och slår sig så säger man: Det gick bra! Vadå, det gick bra?! Om JAG ramlar och slår mig och någon säger till mig att det gick bra... ja, vad skulle ni säga eller göra? Jag vill alltså behandla mina barn med samma respekt som jag gör med vuxna. Om en vuxen gråter säger jag inte att den inte har något att gråta för utan jag bekräftar dennes sorg. Alltså gör jag detsamma med mina barn. För mig är det naturligt men jag har ju insett att det är "onormalt" och då är det skönt att ha en Jesper Juul i ryggen :)

Jag tror att låta barnen visa vägen kan anses slappt. Men jag lämnar inte ansvaret på barnen. Jag är förälder och jag ansvarar för hur vi har det tillsammans. Men mina barn visar mig vilka de är och utmanar mig varje dag till ett möte där alla ska vara vinnare. Hos oss är det aldrig maktkamper. Mina barn ville inte somna i sängen. Jag lät dem somna i sjalen till de var mogna och själva valde sängen. Idag lägger jag dem i min säng och ligger i mitten själv. På tjugo minuter sover båda tjejerna. Torsten fick själv bestämma när han ville flytta ut ur sovrummet och till egen säng och eget rum. I maj/juni i år tog han det steget och nu sover han varje natt i eget rum. Han vet att han är välkommen till mig om han vill men han behöver inte det. Han är trygg eftersom det är HANS val. Och inte är det jobbigare att vara en sån här mamma. Jag sparar in massor med energi när jag inte tar strid med barnen. Vi flyter med. Jag tror att mina barn fostrar mig väl. Hoppas det.

Före och efter klippning, hennafärgning och färgning av fransar och bryn. Jag brukar gå till frissan varje månad men nu var det i juli sist. Och färgat håret har jag nog inte gjort på ett år... Fast henna med småbarn är svårt och det är lite ojämnt som jag får fixa till vid nästa färgning. Jag tycker toning blir så trist fort och färg hos frissan åker också ur håret fort med tanke på kostnad så henna är det bästa alternativet. Det är ju det jag haft de sista 12-13 åren och är det jag trivs bäst med. Fast ren henna är svårt att få tag i sen apoteket slutade sälja. Det står ren henna på den förpackningen men det stämmer inte. Pulvret är inte ens grönt. Och så står det Kopparrött på. Henna finns bara i en enda färg. Ska pröva lush nästa gång.