Gryning
Nu börjar det dagas när jag sitter på bussen mellan Björneborg och Degerfors om morgnarna - vid sju. Nu sitter jag på kontoret och tittar ut över gryningshimlen... Snart är det vår.
Busy söndag :)
På söndag blir det fullt hus hos oss. Först blir det sjalträff kl elva och så kör jag ut alla goa sjalare vid två när istället mammorna med barn med autism kliver in. Är glad att jag ändå lyckades klämma in båda gängen. Vill inte missa något :) Jag har ju också avgett ett halvt löfte att bli mer social under 2008. Får passa på när tillfälle bjuds. Och så verkar vårt hus som gjort för såna sammankomster... Man får plats hur många som helst.
Just nu sitter jag med håret fullt i henna. Borde ju öppna företagsekonomi-böckerna... om en stund. Kanske.
Förresten har jag kommit till en punkt i livet. Jag har tagit ett stort beslut. Svårt var det också. Men det ska nog bli bra i längden. Ibland måste man besluta sig för att ta en väg som kanske inte är fullt så rik men som kanske ger mer kvalitet på sikt... Hursomhelst är det här beslutet oåterkalleligt och jag får leva med det. Och jag tror att det var helt rätt. Hoppas åtminstone.
Suck nu har jag trubbel alltså.. skrev ett långt inlägg som försvann till hälften när jag skulle publicera... orkar jag börja om?
Nåväl, skolan skickade ut brev idag angående skolstart och förskoleklass. Jag skickade ett mejl till rektorn där jag tackade nej till förskoleklass och grundskola. Vi har redan bestämt oss för särskola till Torsten efterfsóm det inte finns något annat bra alternativ. Utredning har visat att han troligen inte har någon utvecklingsstörning men grundskola är ändå inte aktuellt. Särskolan har bra alternativ. Eftersom man inte kan skrivas in där förrän man är sju år så får Torsten gå kvar på dagis även som sexåring. Det blir jättebra. Under det året kommer han att få vara med då och då i särskolan så att han får ett års inskolning. Underbart! Vi har inte bestämt vilken typ av klass som blir aktuell men det är ju ingen panik med än. Möte med rektorn för särskolan/specialskolorna kommer att ske nästa vecka eller veckan därpå. Spännande!!
Just nu sitter jag med håret fullt i henna. Borde ju öppna företagsekonomi-böckerna... om en stund. Kanske.
Förresten har jag kommit till en punkt i livet. Jag har tagit ett stort beslut. Svårt var det också. Men det ska nog bli bra i längden. Ibland måste man besluta sig för att ta en väg som kanske inte är fullt så rik men som kanske ger mer kvalitet på sikt... Hursomhelst är det här beslutet oåterkalleligt och jag får leva med det. Och jag tror att det var helt rätt. Hoppas åtminstone.
Suck nu har jag trubbel alltså.. skrev ett långt inlägg som försvann till hälften när jag skulle publicera... orkar jag börja om?
Nåväl, skolan skickade ut brev idag angående skolstart och förskoleklass. Jag skickade ett mejl till rektorn där jag tackade nej till förskoleklass och grundskola. Vi har redan bestämt oss för särskola till Torsten efterfsóm det inte finns något annat bra alternativ. Utredning har visat att han troligen inte har någon utvecklingsstörning men grundskola är ändå inte aktuellt. Särskolan har bra alternativ. Eftersom man inte kan skrivas in där förrän man är sju år så får Torsten gå kvar på dagis även som sexåring. Det blir jättebra. Under det året kommer han att få vara med då och då i särskolan så att han får ett års inskolning. Underbart! Vi har inte bestämt vilken typ av klass som blir aktuell men det är ju ingen panik med än. Möte med rektorn för särskolan/specialskolorna kommer att ske nästa vecka eller veckan därpå. Spännande!!
Tiiiiiiid!
Jag hinner ju ingenting!! Jag har knappt läst något i företagsekonomiböckerna... när ska jag göra det?! Jag måste ju få liiiite tid till att bara göra inget eller sitta här vid skärmen. Jag orkar inte vara aktiv och alert jääämt! Vissa dagar hinner jag knappt gå på toan och de senaste veckorna har jag varit helt slut. Förklaringen är en bihåleinflammation som jag inte gått till doktorn med förrän igår fast jag borde ha gjort det för två veckor sen. Knallont i huvudet och hela ansiktet har jag haft och jag knaprar ju redan så mycket smärtstillande som jag får för lederna så det är inget jag kunnat göra ytterligare - förutom att överdosera nässpray. Igår blev det helt ohållbart och så är jag svullen i hela ansiktet. Blev ultraljudad i hela fejjan. Ny upplevelse. Sonja var med för hon bara äääälskar att gå till doktorn. Hon är ju aldrig sjuk själv utan följer alltid bara med som sällskap. På sjukhuset finns det så mycket roliga leksaker också. Och doktorn som kallade henne prinsessa...
Panama är hääääär!!
Ett tag sålde jag av sjalar och trodde inte att jag skulle bära så mycket igen, men nu har både Liv och Sonja kommit på att det är myspysigt att åka sjal. Och att de kan få åka samtidigt. Idag bestämde de sig för att de skulle få åka nya sjalen båda två medan jag lagade mat... näe, det går inte. En tvååring på magen gör att man inte når fram till vare sig spis eller diskbänk. Men de är lika ivriga som jag när det gäller att prova en ny sjal.
Och idag har jag inte jobbat. Vi har varit på möten med hab och förskolan så det blev en kontaktdag. Och en hel del shopping. Nya gardiner till kök och matplatsen. Ett par nya dukar. Kökshanddukar. Tolv par strumpor åt mig :) Två stickade, bredrandiga, kortärmade tunikor till mig och kalsonger åt Torsten. Och så har jag varit hos frissan och fått ögon och bryn färgade. Jag har börjat spara ut håret lite så hon klippte bara till nacken och tunnade ut lite.
Torstens kalsonger var plagiat på meandi:s många monster så han fick ha den tröjan till. Skogstandtrollsdjur, konstaterade han - killen som gillar sammansatta ord. 
Kalas-Torsten
Jätteskruttiga bilder blev det
Torsten har haft sitt livs första kalas. Han är jättenöjd! Just nu ligger han och sover upp-och-ner i sängen. Tack M & L för att ni kom på kalaset och tack för presenterna!!
Den som tycker att det är fantasilöst att bjuda sitt barn på köpt tårta på födelsedagen kan jag upplysa om att detta är den enda tårta min son äter och han äter den med en sån glädje. Två stora bitar har han proppat i sig idag. Och jag med.
Vi hade fått låna ett spel av lindelOu (lindelEj) som de spelade några sekunder. Sen fick vi till Torstens och systrarnas glädje låna kvar det i några dagar!!
Planen för kalaset var att göra allt ganska snabbt. Äta, spela, avsluta. Så att det inte blir tid att snurra bort sig och så att det inte ska hinna misslyckas. Jag tror att vi lyckades bra. Målet att Torsten skulle vara glad och nöjd uppnåddes i alla fall. Alltsomallt tror jag att barnen var här en dryg timme.
Nu har vi haft kalas och uppvaktande i dagarna fem. Nu dröjer det ett år till nästa gång.
Grattis älskade Torsten!
som fyller sex år 21 januari!!! Hjälp vad tiden går! 
Apropå bära två nedan
Grattis Liv & Sonja
2 år idag!
Ja vad tycker jag om det här?
http://www.aftonbladet.se/kvinna/article1612307.ab
Faktiskt har jag slutat läsa krönikor eftersom jag tröttnat på att alla krönikörer är så lika och tävlar om att framstå som egotrippade barnungar som ser det som positivt att sätta sig själv i sjukligt fokus. Jag förutsätter att de inte är såna utan att det är en roll de spelar. Annars vore det för tragiskt. Fast det är klart. Det kan vara unga människor som inte alls blivit märkta av livet och helt utan inlevelseförmåga... Fast finns de?
Om jag ska kommentera själva krönikan så är den skriven ur ett helt verklighetsfrånvänt perspektiv. Skulle barn bara kunna vara livets mening om de vore perfekta? Att barn är små människor med fel och brister tycker jag inte är något konstigt men krönikören verkar tro att det är något hon själv kommit på. Det skrämmer mig att hon verkar ha som känsla att Livets mening inte får vara något jobbigt. Välkommen till verkligheten säger jag då. Mina barn är meningen med mitt liv och de är ofta SKITJOBBIGA! Moder Teresa hade en stor mening med sitt liv. Var den lätt? Alltså vad tror hon att livet ska ge? Jag hade en idé som ångestladdad, anorektisk tonåring om att livet skulle kunna vara problemfritt och lullull. Det gjorde att jag fick ägna många år åt terapi för att komma tillrätta med och acceptera att livet är så här och det är fyllt av mening i alla fall. Man kan hoppas att Lisa Magnusson hittar något i livet som är nog lättsamt och som kräver noll insats.
Faktiskt har jag slutat läsa krönikor eftersom jag tröttnat på att alla krönikörer är så lika och tävlar om att framstå som egotrippade barnungar som ser det som positivt att sätta sig själv i sjukligt fokus. Jag förutsätter att de inte är såna utan att det är en roll de spelar. Annars vore det för tragiskt. Fast det är klart. Det kan vara unga människor som inte alls blivit märkta av livet och helt utan inlevelseförmåga... Fast finns de?
Om jag ska kommentera själva krönikan så är den skriven ur ett helt verklighetsfrånvänt perspektiv. Skulle barn bara kunna vara livets mening om de vore perfekta? Att barn är små människor med fel och brister tycker jag inte är något konstigt men krönikören verkar tro att det är något hon själv kommit på. Det skrämmer mig att hon verkar ha som känsla att Livets mening inte får vara något jobbigt. Välkommen till verkligheten säger jag då. Mina barn är meningen med mitt liv och de är ofta SKITJOBBIGA! Moder Teresa hade en stor mening med sitt liv. Var den lätt? Alltså vad tror hon att livet ska ge? Jag hade en idé som ångestladdad, anorektisk tonåring om att livet skulle kunna vara problemfritt och lullull. Det gjorde att jag fick ägna många år åt terapi för att komma tillrätta med och acceptera att livet är så här och det är fyllt av mening i alla fall. Man kan hoppas att Lisa Magnusson hittar något i livet som är nog lättsamt och som kräver noll insats.
Julgransplundring :)
Under de senaste åren har jag och Torsten levt en väldigt inskränkt liv eftersóm han visat tydligt att han helst är hemma. Gång på gång gör dagis olika saker med honom som han klarar hur bra som helst. Igår gick vi till Svenska Kyrkans julgransplundring. Jag, Torsten och Sonja. Liv och Ulf var sjuka (nu är Sonja också sjuk).
Först var det en gudstjänst och sen fortsättning i församlingshemmet. Vi struntade i gudstjänsten och gick till församlingshemmet tidigare och rekade. Torsten var väldigt intresserad av allt och gick runt överallt på tårna och armarna flaxade. Han mindes att han varit där tidigare men det var nog vagt...
Efter en stund kunde vi se genom fönstret att de andra var på väg och då tog vi plats i ett hörn. Först kom barn/ungdomsledarna som jobbar på ÖF och då säger Torsten: Jag heter Torsten! Det är ny personal sen han var liten och var där så de här hade aldrig träffat honom men jag har ju berättat om honom. De blev i alla fall glada och började prata med honom :) Sen drällde det in massor med barn, men innan de kom fick jag reda på programmet så att jag kunde förekomma det lite. Först var det dans runt granen och jag frågade hur han ville göra. Jo han ville dansa. Jag frågade om det var ok att hålla någon annan tant eller farbror i handen. Nej det ville han inte. Ok då fick vi göra en minilångdans på tre. Vi var med vid ringen hela tiden.
Sen var det fika och det var ju omöjligt att få eget bord. Vi satte oss med en gammal arbetskamrat, hennes dotter med två små barn. Sonja var väldigt tillbakadragen men Torsten var som att han aldrig gjort annat. Han åt tre kanelbullar och drack en festis. Ögonen var förstås jättestirriga men han var ändå nöjd. Vi deltog i lite mer lekar i väntan på tomten och så precis som han började tröttna så uppenbarar sig tomten. Alla barn fick en stor frukt/godispåse.
När jag spände fast dem i cykelkärran efter två timmars julgransplundrande var Torsten helt färdig. Men nöjd. Vi tog en tur till affären och handlade lite innan vi åkte hem och han var helt tyst. Vilade. Jag är så lycklig att jag har kunnat ta med honom till en tillställning och alla är nöjda!! Visst tittade folk eftersom vi säkert avvek men det bryr jag mig inte ett dugg om. Vi var glada och hade roligt. Min kille har blivit stor!
Forsättningen på detta är att vi har tänkt oss att bjuda in tre dagiskompisar på ett litet kort kalas när Torsten fyller år.
Först var det en gudstjänst och sen fortsättning i församlingshemmet. Vi struntade i gudstjänsten och gick till församlingshemmet tidigare och rekade. Torsten var väldigt intresserad av allt och gick runt överallt på tårna och armarna flaxade. Han mindes att han varit där tidigare men det var nog vagt...
Efter en stund kunde vi se genom fönstret att de andra var på väg och då tog vi plats i ett hörn. Först kom barn/ungdomsledarna som jobbar på ÖF och då säger Torsten: Jag heter Torsten! Det är ny personal sen han var liten och var där så de här hade aldrig träffat honom men jag har ju berättat om honom. De blev i alla fall glada och började prata med honom :) Sen drällde det in massor med barn, men innan de kom fick jag reda på programmet så att jag kunde förekomma det lite. Först var det dans runt granen och jag frågade hur han ville göra. Jo han ville dansa. Jag frågade om det var ok att hålla någon annan tant eller farbror i handen. Nej det ville han inte. Ok då fick vi göra en minilångdans på tre. Vi var med vid ringen hela tiden.
Sen var det fika och det var ju omöjligt att få eget bord. Vi satte oss med en gammal arbetskamrat, hennes dotter med två små barn. Sonja var väldigt tillbakadragen men Torsten var som att han aldrig gjort annat. Han åt tre kanelbullar och drack en festis. Ögonen var förstås jättestirriga men han var ändå nöjd. Vi deltog i lite mer lekar i väntan på tomten och så precis som han började tröttna så uppenbarar sig tomten. Alla barn fick en stor frukt/godispåse.
När jag spände fast dem i cykelkärran efter två timmars julgransplundrande var Torsten helt färdig. Men nöjd. Vi tog en tur till affären och handlade lite innan vi åkte hem och han var helt tyst. Vilade. Jag är så lycklig att jag har kunnat ta med honom till en tillställning och alla är nöjda!! Visst tittade folk eftersom vi säkert avvek men det bryr jag mig inte ett dugg om. Vi var glada och hade roligt. Min kille har blivit stor!
Forsättningen på detta är att vi har tänkt oss att bjuda in tre dagiskompisar på ett litet kort kalas när Torsten fyller år.
Bära två
Hur olika man älskar syskon...
Man hör ju ganska ofta att man älskar sina barn lika mycket men på olika sätt. Och att det kan växla lite i perioder. Torsten och Sonja har alltid varit självklara för mig. Där knöt vi an direkt. Med Liv tog det lite tid (biologiskt sett normalt att man knyter an långsammare med den tvilling som väger minst utifall att den inte skulle överleva). Men hela Liv och relationen till henne är annorlunda. Jag lär känna henne VARJE dag! Och blir förälskad i henne varje dag också. Just nu är hon inne i en gosig fas och vill helst sitta i knäet, hålla handen, kramas och pussas. "Pytta!" hojtar hon när hon ska sova och då ska jag pussa henne på tinningen så att hon somnar medan hon håller sin lilla arm hårt om halsen på mig :) Hon vet vad hon vill, Lilla Fröken.
Vill bara visa min nya tatuering
Tur att den går att tvätta bort :)
Äntligen snö!!!
Svara på det här!
- Kan man skämma bort ett litet barn med uppmärksamhet och närhet?
- Behöver barn tränas i självständighet?
- Är det viktigt att vara konsekvent?
- Manipulerar små barn sin omgivning?
- Är det viktigt att visa vem som bestämmer?
Jag tycker att ni blivit lite slöa på att skriva kommentarer och då är det inget roligt att blogga.
Jag får väl skriva mina egna svar och motivera dem...
Kan man skämma bort...? Nä naturligtvis inte! Ös närhet och uppmärksamhet över barnet!!! I massor
Är det viktigt vara konsekvent? Jag trodde det innan jag fick barn... men sen har jag insett att flexibiliteten är mycket viktigare. Speciellt när man har barn med autism. Då tycker jag att man kan glömma konsekvensen i alla lägen. Det är bara i de fall som barnet har behov av rutiner som man får hålla på dem för barnets skull.
Tränas i självständighet? Nej verkligen inte! Med all närhet och trygghet som en nära förälder ger så tar barnet själv de stegen när det är moget. Se på Torstens övergång till att sova i egen säng! Tvärtom barn som läggs i egen säng kunde han vakna på nätterna och gå över till egen istället för tvärtom. Nu har han av eget val sovit i egen säng sen i maj.
Manipulera? Nej barn samarbetar alltid. Tonåringar också. Ser samarbetet ut som något annat så beror det på att de är satta i en situation de inte behärskar och då är det VÅRT ansvar att se till att ordna upp det.
Viktig att visa vem som bestämmer? Nej. Naturligtvis ska barnen veta att det är jag som är ansvarig för dem och deras väl och ve, men där går gränsen. Som jag skrev tidigare: Barn samarbetar alltid och därför behöver man inte vara auktoritär.
Läs Jesper Juul!!!
Hopp om framtiden :)
Det ska vi fira!!
Torsten har tappat sin första tand idag!
Och Liv har dubbelsidig öroninflammation och äter penicillin.
Och Liv har dubbelsidig öroninflammation och äter penicillin.
Caremas kortade telefonköer
Carema har så smart lyckats korta sina telefonköer genom att inte låta patienterna hamna i kö alls. Numret är upptaget i timmar...
Tråkmånsar
Jag missade tolvslaget med en kvart... somnade med barnen som vanligt. Eller med Sonja vid tiotiden ikväll. Maken tyckte nog att det var skönt med en tidig kväll och gick också och la sig. Jag vaknade av att jag frös och att det small av fyrverkerier. Kylan kom av mitt kalla sovrum och tunna festkläder dagen till ära.
Kvällen avnjöts med stekt lax, pressad potatis och hollandaisesås och fyrverkerier vid sjutiden. Barnen är ju sjuka - Liv & Sonja alltså - men fyrverkerier är ju spännande. Sonja gömde sig i luvan på jackan och såg inget. Det var lite för läskigt. Torsten sa till pappa att inte sikta på stjärnorna för då kunde man inte önska sig något...
Tack Karin för det goda rådet:
Jag tror att du får knyta in Alexander i en vagga så att du lätt kan dra fram puppiluppen åt honom. Burna barn som hänger på mamma hela dagarna medan hon arbetar på fältet ammar i snitt en gång i kvarten har jag hört. Det är samma knytning som när barnet sitter upp men man lägger in bebin istället.
http://www.sjalbarn.se/knyta.php välj trikåsjal/vagga och vips har du en jättefin beskrivning.
Glömde att berätta att Liv har öroninflammation. Det började rinna ur örat i morse och idag har febern gått ner. Hon har haft upp till 40,5 grader i mellandagarna. Imorgon blir det läkarbesök men troligen ingen antibiotika eftersom hon piggar på sig så bra.
Kvällen avnjöts med stekt lax, pressad potatis och hollandaisesås och fyrverkerier vid sjutiden. Barnen är ju sjuka - Liv & Sonja alltså - men fyrverkerier är ju spännande. Sonja gömde sig i luvan på jackan och såg inget. Det var lite för läskigt. Torsten sa till pappa att inte sikta på stjärnorna för då kunde man inte önska sig något...
Tack Karin för det goda rådet:
Jag tror att du får knyta in Alexander i en vagga så att du lätt kan dra fram puppiluppen åt honom. Burna barn som hänger på mamma hela dagarna medan hon arbetar på fältet ammar i snitt en gång i kvarten har jag hört. Det är samma knytning som när barnet sitter upp men man lägger in bebin istället.
http://www.sjalbarn.se/knyta.php välj trikåsjal/vagga och vips har du en jättefin beskrivning.
Glömde att berätta att Liv har öroninflammation. Det började rinna ur örat i morse och idag har febern gått ner. Hon har haft upp till 40,5 grader i mellandagarna. Imorgon blir det läkarbesök men troligen ingen antibiotika eftersom hon piggar på sig så bra.