40+, autism, tvillingar och sjalar

Alltså när man har ett barn som man vet kommer att behöva stöd i resten av livet? Och man förutsätts släppa taget någonstans när barnet når vuxen ålder... Jag kommer att vara närmare sextio år... Frågan är hur man ska kunna få någon ro... Tänk om man kunde få känna att man inte behövde oroa sig för det finns så mycket bra stöd där ute... Tyvärr verkar det från mitt perspektiv som att de flesta som jobbar med omsorg är olämpliga. Bra personer är sällsynta... Hur kan det annars vara möjligt att hela arbetsplatser använder sig av vidriga arbetsmetoder? Jag kommer att vara som en hök på skolan precis som jag idag är på dagis. Stackars människor som arbetar med mitt barn. Men jag måste försäkra mig om att det går rätt till. Jag måste vara mitt barns företrädare och se till att han har det bra. Jag måste leva till jag blir hundra - minst.

Tänk om boenden förstår att dålig stimulans och anpassning skapar problembeteenden och att det är deras brist på kunskaper som är problemet istället för personen med funktionshindret...tänk om de förstod att om de gjorde sitt jobb bättre/annorlunda så skulle problemet vara borta. I en perfekt värld...

Alltså ju mer jag tänker på de olika sätt som människor - barn och vuxna - med psykiska funktionshinder kränks av de människor som ska vara deras stöd och hjälp desto mer börjar bilden klarna. Hur hamnar man där? Det finns en sanning och den är att om man jobbar med negativ förstärkning - bestraffning - måste man hela tiden öka effekten av bestraffningen för att den ska fungera som uppfostringsmetod. Positiv förstärkning kan man hålla på en jämn nivå. Alltså att man belönar bra beteende. Har man sen uppfattningen att man ska uppfostra vuxna människor för att de har utvecklingsstörning och/eller andra neuropsykiatriska diagnoser och sysslar med negativ förstärkning - vilket är olagligt på vuxna - så blir man snart tvungen att ta till fysisk bestraffning. De här metoderna används också på demensboenden. De människor som är svagast i vårt samhälle. De som inte har några röster...

Såg sporadiskt på Uppdrag granskning ikväll... Hur ska man kunna känna sig lugn inför sitt barns vuxna liv när man vet att de om jobbar med att ta hand om och hjälpa människor med funktionshinder har en sån attityd till psykiskt funktionshindrade att de anser sig ha rätt att behandla brukare hur som helst?! Jag sitter här och gråter och känner att framtiden är skit!! Jag ser exempel på exempel på att LSS-personal missbrukar sin ställning och att brukare kränks. Jag har sett det på nära håll, läst i tidningar, hört föreläsningar och sett på teve...

Antingen är jag skittrist eller så är det ni som är det!

Jag hittade en så fin bild på min älskade vän som inte längre finns med oss.



Nancy Grace och Sashoneh

Häromdagen ringde en person från en organisation som jag upplevde det viktigt att framstå i god dager hos,,,, Jag var själv med barnen. Medan jag pratar kommer min son fram och är så artig att han viskar att han vill bajsa och att han ropar när han är klar. Jag nickar till svar och mimar: Ja, vad bra! Samtalet fortsätter och Torsten ropar att han är klar. Jag blir alltså tvungen att prata vidare medan jag torkar honom och det går bra, men så säger han högt och lyckligt:

TITTA MAMMA! DEN STÖRSTA BAJSKORVEN NÅGONSIN!!

Vad gör man?!

Jag tror att detta är min rekommendation som första vävda sjal. Tunn, mjuk och lätt att knyta. Ursnygga färger och faktiskt ganska billiga.

Och anledningen till det är att jag upplevde den som kränkande och dömande mot medlemmar i min familj. Jag lämnar visserligen ut mig här men ni får verkligen inte veta allt om oss - långt ifrån. Innan ni dömer oss kanske ni skulle tänka på det... Jag förbehåller mig rätten att radera kommentarer som jag finner stötande.

Nu är begravningen över... Liv och Sonja blev mirakulöst friska med torkade koppor så att jag fick vara med. Med Liv var det på ett hår.

Det var så fint. Vår kyrkoherde (och familjepräst) hade verkligen fångat svärfars anda trots att han aldrig träffat honom. Maken och svågern hade skött allt med begravningen själva utom det man måste ha begravningsbyrån till. Ett aktivt sorgearbete. Det var få människor men hjärtligt. Helt rätt. Det känns fint men nu är vi så trötta... och nu kommer vardagen in. En vardag utan svärfar.

Vi har beställt hemkörning av en familjepizza som kommer strax. Då kryper vi upp i soffan med barnen och myser. Och sen sover vi nog tidigt ikväll.

Över 40 000 visningar!! Hur länge har jag haft den? Ett år?

Vår router kortslöt för någon månad sen... nä, före jul! Jag har fått sitta med sladd till min laptop :( Trist! Nu har vi äntligen bytt upp oss till trådlöst - fast modemet har inte kommit än. Ser fram emot att surfa i sängen och i vardagsrummet eller kanske i Torstens rum... Fast jag skulle gärna ha tagit emot ett mobilt bredband också... Kan ingen komma på kontantkort på mobilt bredband? Tele2 som brukar vara snabba med sånt...

Vattkopporna sätter käppar i hjulet för oss... Vi hade planerat in begravningen av svärfar så att barnen skulle kunna vara på dagis... så får de vattkoppor. Jag får vara hemma med dem. Ett tag tänkte jag att jag kunde ta dem med mig och vara med på kaffet efteråt, men det är gamla människor med och jag är osäker på hur det här med bältros funkar.. Jag vill inte utsätta dem för det. Dålig tajming!!

Sjukliga småfisar och go storebror!

Och GRATTIS ERIK PÅ 16-ÅRSDAGEN!!!

jobb jobb jobb

Jag sökte ett jobb som lönehandläggare i Karlskoga - ett fast jobb - och hade riktigt goda utsikter att få det. Jag fick utmärkta referenser från mitt nuvarande jobb och var kallad till intervju imorgon. Jag hade redan träffat lönehandläggarna där innan eftersom vi har ett nätverksamarbete så de visste lite om mig redan... Men när jag fick erbjudande om att stanna i Degerfors fram till hösten tackade jag ja till det istället. Och meddelade Karlskoga att jag inte kommer på intervjun...

Mitt omdöme börjar grumlas och jag tror att boven i dramat är mjölkpulvret i kaffemaskinen på jobbet. Jag har blivit starkt beroende av det. Inget annat kaffe duger längre. Det måste vara kaffet från maskinen med det mjölkpulvret och jag kan dricka hur mycket som helst. Antagligen innehåller det glutamat i kvadrat och jag har blivit så hooked att jag tackar nej till ett fast jobb för att få stanna och sörpla café au lait.

Vågade knappt tala om det hemma... Men sanningen är den att jag har liiiite svårt med tidsperspektivet vid ett fast jobb. Skulle det vara för alltid. Gud vad trist! Jag har aldrig strävat efter ett fast jobb. Jag har trivts och velat stanna längre men för alltid? Njae.

Ja herregud! Idag satt jag och fnissade på tåget så att folk tittade underligt på mig :) Metros insändarsida var fullspäckad av helknasiga insändare.

Eva från Uppsala skriver: "---Nej, nu kan jag inte låta bli att reagera. Hur tänker ni egentligen? Vi ska sluta ta kött, tycker du. Men vad ska vi då göra med alla djuren? Kor, grisar, får, älgar, vildsvin, rådjur, ska vi bara låta dem fortplanta sig och växa till enorma hjordar som strövar omkring här ---"

Hon fortsätter: "---När de sen dör av sjukdomar, svält eller ålder,ska vi då gräva ner dem eller låta dem ligga där ute i den överbevuxna naturen?---" Överbevuxna naturen... fniss... med dessa horder av djur så blir väl knappast naturen överbeväxt. Jag ser det framför mig. Högar med djur som dött av ålderdoms svaghet... På gator och torg... helt överbeväxt.

Nästa insändare som fick mig att börja undra över vad Metro egentligen har för läsare var Natalie som tyckte att flerbarnsföräldrar har det för bra och att de gömmer pengar i madrassen:
 
"---Jag tycker man borde slopa flerbarnstillägget och få barnbidrag för max två barn. Vill man ha fler ska man bekosta det själv.---" "---En barnfamilj på tio barn kan verkligen håva in pengar i form av tio barnbidrag och flerbarnstillägg. Vid (sken)separation har de då tio underhåll samt bostadsbidrag---"

Tio underhåll... var tror Natalie att underhållet kommer ifrån? Visserligen kan ju försäkringskassan stå för administrationen av det men det är ju den ickeboendeföräldern som betalar underhåll för barnen. Till saken hör att Natalie har två barn - alltså så många som hon tycker man ska ha bidrag för...

Vi har varit bortbjudna på kalas och det var första gången någonsin som vi är bortbjudna hela familjen... och vi har tackat ja och kommit allihop... Tack lindelOu för det! Det betydde jättemycket för oss!! Blir alldeles tårögd och gråtig... Att jag höll på att förlora näsan när jag blev attackerad av Varulvskaninen ska jag inte anklaga värden för... mina avgrundsskrik har antagligen skapat kaninfobi hos alla mina tre barn.