40+, autism, tvillingar och sjalar

2009 ska bli ett bra år!

1 januari 2007

Två år av sorg och saknad...

Jag ser dig varje dag... på stan... i vindspelet - du är överallt.

Älskade Nancy Grace

och vad väljer de?

Så blev man mormor och hundägare över natt...

Morgonjulklappen i och utan pyjamas :)


I väntan på Tomten...


Storebror Erik krängde på sig skidoverallen och skägget... barnen hade själva fått välja om Tomten skulle komma in eller lämna vid dörren.


Paketöppning och allmänt kaos


Sällsynt kort på Erik


Torsten testar omnitrix



God fortsättning på Julen!!

Ron Stopable

När fjärde ljuset brinner, 
vi hämtar julegran
och alla barnen räknar
dan före dan före dopparedan                                                               

Äntligen idag så fick Liv gå tillbaka till dagis efter sjukdomen. Som hon längtat. Men Sonja blev sjuk igen igårkväll och idag var vi till doktorn som konstaterade öroninflammation. Tionde dagen hemma med sjukt barn...  Liv och Torsten går iväg imorgon med men Sonja får stanna hemma. Sen är de lediga till 8 januari.

Liv var arg på Sonja när vi hämtade dem idag. Hon har saknat henne och hade inte velat delta i aktiviteterna under dagen utan Sonja. Sötsnöre!

Barnen är feberfria och förhoppningsvis ska de vara tillräckligt friska för förskolans lussefirande i församlingshemmet imorgonkväll. Inget juligt pyssel idag.

I höstas slog det mig vilken idiot jag varit som lurat i Torsten att tomten och tandfen finns. Hur skulle han ta det att jag lurat honom? Jag tog mod till mig för någon månad sedan och sa som det var: Tomten finns inte! men ungen tror mig inte... Nu har jag bestämt mig för att köra med öppna kort. Jag tog Liv med mig till sängkammarn och rotade fram tomtemasken och så gick vi för att skoja med Sonja och Torsten. Det blev en stund av skräckblandad förtjusning. Och fast de såg att det var jag - jag klädde inte ut mig för övrigt och lyfte skägget flera gånger - så var de rädda också. Till slut sa Sonja: Jag vill att du ska vara bara mamma!

Trots att både Liv och Sonja är sjuka - Sonja hade 40.8 inatt - så har vi varit ute en stund i friska luften. De blir tokiga annars när de ser snön falla och de inte får gå ut. Igår fick de åka pulka och behövde aldrig gå ur för jag och Torsten drog dem upp för backen. Sonja visade inga tecken till att vara sjuk igårkväll så vi var ute en bra stund och gjorde en fin snölykta som brann halva natten sen. Idag gjorde vi en ful snögubbe och åkte pulka i tjugo minuter. De var med mig när jag skottade snö också.









det blev något med mobilen imorse... skumma bilder... vi ska köpa en ny kamera äntligen.

Frukost

Emil

Liv å mamma

Den här dagen kommer jag aldrig glömma. Dagen då jag fick en förnimmelse av hur det är att förlora ett barn. Hur det var att se på sin lilla och tro att hon dog ifrån mig. Jag kommer nog att gråta i dagar. Jag förvarnade Torsten om att jag skulle gråta när hon kom hem och att det var för att jag var så glad att hon kom hem igen och att det tar lång tid att lugna ner sig efter att man blivit så upprörd och rädd. När jag fick henne i mina armar igen så kom mycket riktigt tårarna och jag ville bara sitta och hålla henne. Hon var trött så det var ok. Hon sa: Jag är hemma hos dig igen! Sen var hon trött och lite avmätt och för en timme sen började febern komma igen och vi gav henne både alvedon och ipren vilket gjorde att hon  galopperade här ett tag. Hon åt en stooor portion spaghetti (första föda idag) och sen kröp hon i säng med mig och somnade för en kvart sen. Vi ska stanna hemma allihopa resten av veckan. Och bara rå om varann.

Hon åkte iväg i en ambulans för en timme sedan Jag trodde att jag förlorat henne. Att hon dog... Ena stunden satt hon där och så vänder jag ryggen till och hör en liten duns. Jag vänder mig om och hon ligger i en helt onaturlig ställning. Ögonen stirrar uppåt och det bubblar ur munnen. Hon är alldeles blåröd i ansiktet och slapp i kroppen. Det tog en evighet för ambulansen - i verkligheten fem minuter - och under tiden kom hon till sans en stund och gnydde och när ambulansmännen tog henne grät hon lite, men sen försvann hon igen. Vi gav henne en alvedonsupp för det var troligen feberkramp. Ena ambulansmannen tog ut henne för att kyla ner henne snabbt. Hon hade 40 grader. Min man följde med i ambulansen och det senaste jag hörde var hon vid medvetande. Jag hade velat följa med henne Men Torsten blev så upprörd och det har tagit den här tiden att få honom någorlunda lugn. Nu får jag vänta på besked och längta efter min älskade unge.

Edit: Det är konstaterat feberkramp och hon är på väg hem igen! Längtar!

:(


---
Uppdaterar att jag inte tror vi har magsjuka alls. Liv kräktes troligen av febern och jag drog hem alla barn från dagis. Hon har inte kräkts mer. Men när hon gjorde det gjorde hon det över mig.

Jag har nästan alltid varit en mes. I många situationer. När jag var liten och gick på låg- mellanstadiet var jag en sån som stod upp mot orättvisor och mobbing, men något hände vid sista flytten. Vi flyttade ofta och långt och sista familjeflytten skedde när jag var nästan tretton år. En känslig ålder och jag var verkligen upprörd. Länge. Jag trivdes inte och det var svårt. Jag blev genast omhändertagen av ganska tuffa tjejer och jag blev en mes. Inte utåt men inom mig. Jag slutade helt och hållet att vara sann mot mig själv och jag blev destruktiv och har inga alls positiva minnen därefter. Allt blev bara svårt och jobbigt. Varje dag. Och så fortsatte det. År efter år... efter år.  Kilona rasade och jag levde ett destruktivt liv. Flyttade från grupp till grupp och mådde skitdåligt. Vid 24 års ålder började jag efter åratal av terapi komma ur det värsta. Men jag var långt ifrån mitt sanna jag. Det tog ytterligare drygt tio år att nå dit. Torstens födelse var inträdet. När man får ett barn som kräver mer än man egentligen har att ge så blir man tvungen att omprioritera och jag hade inte längre utrymme för annat än det sanna. Jag tror att jag är i mitt sanna jag nu. Nästan hela tiden. Jag är obekväm och svår men jag är sann. Och jag märker att jag är otäck och farlig också.
Jag sover gott om natten för jag vet att jag levt MITT liv idag.

Vi ska baka pepparkakor och lussekatter och dricka hjortronglögg...

För ett par dagar sedan satte vi upp talgbollar i spaljen... dagen därpå var hälften av bollarna borta. Idag är alla borta. Det är INTE fåglar som tagit dem... Kan det vara räven? Jag ska ut och kolla spår i den ynka snö som ligger kvar... och så måste vi ut och köpa ny fågelmat.

Gud vad trist det är! Alla hormoner jag fick vid senaste provrörsbefruktningen och den korta graviditeten har fått min ämnesomsättning i gungning... alltid efter att jag har fått barn ökar jag jättemycket i vikt under några månader och nu har det blivit likadant. Jag har gått upp sju kilo på bara någon månad :( Det är nästan två storlekar upp i kläder. Ändå har jag ökat på levaxindosen ganska rejält för en månad sen och äter ganska hög dos - 150 mikrogram/dag. Jag vill börja med diet men det känns så trist så här veckorna före jul... Jag vet att ämnesomsättningen stabiliseras om någon månad igen...

Bajskorv tycker jag om det :(