40+, autism, tvillingar och sjalar

Jag har nästan alltid varit en mes. I många situationer. När jag var liten och gick på låg- mellanstadiet var jag en sån som stod upp mot orättvisor och mobbing, men något hände vid sista flytten. Vi flyttade ofta och långt och sista familjeflytten skedde när jag var nästan tretton år. En känslig ålder och jag var verkligen upprörd. Länge. Jag trivdes inte och det var svårt. Jag blev genast omhändertagen av ganska tuffa tjejer och jag blev en mes. Inte utåt men inom mig. Jag slutade helt och hållet att vara sann mot mig själv och jag blev destruktiv och har inga alls positiva minnen därefter. Allt blev bara svårt och jobbigt. Varje dag. Och så fortsatte det. År efter år... efter år.  Kilona rasade och jag levde ett destruktivt liv. Flyttade från grupp till grupp och mådde skitdåligt. Vid 24 års ålder började jag efter åratal av terapi komma ur det värsta. Men jag var långt ifrån mitt sanna jag. Det tog ytterligare drygt tio år att nå dit. Torstens födelse var inträdet. När man får ett barn som kräver mer än man egentligen har att ge så blir man tvungen att omprioritera och jag hade inte längre utrymme för annat än det sanna. Jag tror att jag är i mitt sanna jag nu. Nästan hela tiden. Jag är obekväm och svår men jag är sann. Och jag märker att jag är otäck och farlig också.
Jag sover gott om natten för jag vet att jag levt MITT liv idag.