40+, autism, tvillingar och sjalar

Det var längesen jag reflekterade över mitt föräldraskap här. Irl gör jag det nästan jämt, men det är svårt att sätta de tankarna på pränt.

Jag tänker ofta på hur jag var innan jag fick Torsten och de tankarna jag hade om hur det skulle bli. Jag trodde naturligtvis att det skulle vara enklare att vara mamma - men så visste jag ingenting om Torsten. Jag minns att jag var rädd att kärleken till honom skulle vara så stark att jag skulle gå sönder... Nog är den stark men inte så att man går sönder - tvärtom! Jag trodde att man skulle kunna leva ganska mycket som vanligt när man hade en liten bebis. Att jag skulle kunna ha med honom överallt och att han skulle vänja sig att vara med mig överallt att jag skulle vara en ganska fri mamma... gud vad fel jag hade... En kollega som fick barn ungefär samtidigt hade sin pojke med sig till jobbet och så låg han och sov halva dagen i vagnen utanför och hon kollade till honom genom fönstret emellanåt. Torsten kunde man knappt ha med någonstans. Han kände vid bara två månaders ålder att han inte var på en känd adress och blev orolig. Sov inte och åt inte. Skrek.

Jag minns när jag var gravid första gången. Vi väntade tvillingar. Maken pratade om att ta tjänstledigt och börja plugga. Jag bröt samman i tårar och skrek: Menar du att jag ska vara borta från jobbet heeeela föräldraledigheten?! Nu blev det varken tvillingar eller studieledigt den gången, men när Torsten sen kom ville jag alls inte dela ledigheten. Och behövde ju inte eftersom maken fick cancer och var sjuk.

Jag trodde på konsekvens... hahaha!! Nu tror jag på flexibilitet. Jesper Juul skriver så bra om hur man ofta gör som förälder. Man prövar en ny metod på barnet och när det inte funkar försöker man ännu mer intensivt - istället för att ta till sig att metoden var fel. Jag är glad att jag snabbt lät mig fostras av mina barn att bli en ickekonsekvent förälder. Jag vet inte om det är åldern eller om jag bara har en ovanligt stark magkänsla. Det är i alla fall den som har lett mig. Om man följer det som hjärtat och magen säger så blir man en bra förälder. Men det kräver att man tar sig det utrymmet att lyssna till det inre.

På sjalbarn lyftes Nils Bergman fram häromdagen. Han var ny för mig, men oj vad mycket träffar i magen där. När Torsten föddes flyttade han bara ut på andra sidan huden och när jag skulle gå ner till restaurangen för att äta medan maken gosade bebis (han fick cellgiftbehandling precis då och kunde inte bo med oss på patienthotellet) så fick jag ångest och klarade inte att äta. Som jag ser det är det en fullt normal och sund biologisk reaktion när en nybliven mamma blir skild från sitt lilla barn. Vår hjärna har inte förändrats sen vi bodde i grottor och de instinkterna lever kvar även om jag och maken resonerade och gjorde upp det här med att jag gick ner själv. Och jag tror precis som Nils Bergman att mammans hud är barnets bo. Jag blir alldeles varm om hjärtat vid den tanken och jag är så glad att det är så jag låtit mina barn bo och leva. Ett Nära Föräldraskap (gud vad jag tjatar va?) gör gott i hjärtat och magen. Jag är glad att jag valt en förskola till mina barn där jag vet att personalen har en arbetsglädje och en kärlek till barnen. Och de låter barnen vara nära. De bär på dem och har dem i knäet och en fröken håller på med taktil stimulering och stryker så gosigt på dem.

Som mamma i vardagen är jag inte perfekt men jag har en grund och den är att mina barn - oavsett ålder - är kompetenta om att veta hur de mår och hur de har det. Ett barn som gråter är ledset. Det barnet behöver tröst. Och ska få tröst. Oavsett vad hon/han gråter för. Om Torsten blir arg på mig så bekräftar jag hans känsla och försöker sen att lugna honom. Men det är så viktigt för mig att ta deras känslor på allvar och att hela tiden bekräfta att känslan är ok. Jag gillar inte att man säger till ett barn att det är inget att gråta för eller att när ett barn ramlar och slår sig så säger man: Det gick bra! Vadå, det gick bra?! Om JAG ramlar och slår mig och någon säger till mig att det gick bra... ja, vad skulle ni säga eller göra? Jag vill alltså behandla mina barn med samma respekt som jag gör med vuxna. Om en vuxen gråter säger jag inte att den inte har något att gråta för utan jag bekräftar dennes sorg. Alltså gör jag detsamma med mina barn. För mig är det naturligt men jag har ju insett att det är "onormalt" och då är det skönt att ha en Jesper Juul i ryggen :)

Jag tror att låta barnen visa vägen kan anses slappt. Men jag lämnar inte ansvaret på barnen. Jag är förälder och jag ansvarar för hur vi har det tillsammans. Men mina barn visar mig vilka de är och utmanar mig varje dag till ett möte där alla ska vara vinnare. Hos oss är det aldrig maktkamper. Mina barn ville inte somna i sängen. Jag lät dem somna i sjalen till de var mogna och själva valde sängen. Idag lägger jag dem i min säng och ligger i mitten själv. På tjugo minuter sover båda tjejerna. Torsten fick själv bestämma när han ville flytta ut ur sovrummet och till egen säng och eget rum. I maj/juni i år tog han det steget och nu sover han varje natt i eget rum. Han vet att han är välkommen till mig om han vill men han behöver inte det. Han är trygg eftersom det är HANS val. Och inte är det jobbigare att vara en sån här mamma. Jag sparar in massor med energi när jag inte tar strid med barnen. Vi flyter med. Jag tror att mina barn fostrar mig väl. Hoppas det.