40+, autism, tvillingar och sjalar

att det är mycket BRIS över min blogg nu så är det helt rätt. Just för tillfället förfasar jag mig över hur mycket våld och kränkningar som MÅNGA tycker är ok att utsätta barn för. Jag har en teori (snodd och omtolkad från Jesper Juul förstås) om varför det har - som jag tror - blivit mer acceptabelt att kränka och aga sina barn igen.

Våra föräldrar är uppvuxna med auktoritet som uppfostringsmetod. Vuxna bestämmer och gör du inte som jag säger så får du helt enkelt en smäll. Enkelt. Men så får man inte göra nu. Aga av barn ÄR FÖRBJUDEN!! Vissa verkar ha missat det eller så tycker de bara att det är en fånig lag. Och idag är barn ganska upplysta och vi själva med så vi bestämmer inte med samma självklarhet som våra mor- och farföräldrar gjorde. Men hur gör man då? Hur ska man få sina barn att lyda? Många tycker väl i och för sig inte att barn behöver vara så lydiga utan att man ska vara mer kompis och låta barnen bestämma också men det tycker jag är att ta ett för litet ansvar som förälder. Kompisar kan man bli med sina barn när de är stora... När de är barn ska man vara mamma eller pappa. Oklarheter i hur man ska få barnen att göra som man vill och osäkerhet i sin föräldraroll smittar av sig på barnet och barnet blir också otryggt och osäkert och kanske utagerande (ett symtom på att något inte står rätt till). Man börjar med bestraffningar för att få rättsida på problemet, men det funkade inte så bra. Första gången gick det jättebra och barnet lydde ganska länge men sen var det etter värre igen... Jaha då återstår bara smällen. En örfil, ett ryck i armen, dra i örat, lugga i håret. Våld, hot och bestraffningar funkar inte i längden. Vad som funkar är anknytning, respekt och gränssättande. Men inte nu gränssättande för barnet utan för din egen person. Jo vissa gränser måste man sätta för barnet. Barnet får inte sätta handen på den heta plattan eller springa ut i gatan framför bilar. Nä, gränserna handlar om att du säger: Nej jag vill inte...Att man som person står upp för det man säger istället för att ge generella regler som inte härrör från något som barnet kan känna till eller igen. Men mamma och pappa känner barnet och om mamma och pappa inte vill då förstår barnet vad vi menar. Och barn vill samarbeta med oss om de förstår hur och varför de ska göra det. Barn vill inte bli osams eller dra till sig negativ uppmärksamhet. Men vi måste vara tydliga mot dem. Och då menar jag inte ett tydligt slag i pannan eller att vara konsekvent. Jag menar att vi är tydliga när vi pratar med våra barn. Står upp för vad vi tycker och varför. Vi är inte vana att tänka på det här viset - att det ska vara så enkelt. Att barn inte är illviliga och att de tar varje tillfälle att ställa till eller tänja på gränser. Vi får lära oss att man måste stämma i bäcken annars tar barnen över... Varför skulle de göra det? Men tror man allvarligt på det då är det klart att örfilen är närmare än om man tror att barn är som vi andra: Sociala varelser som vill komma överens och som gör vad de kan för att göra det.