40+, autism, tvillingar och sjalar

...så uppvaktas mina barn inte av släktingar från min sida trots att samma släktingar blivit uppvaktade av oss fram till nu. Inte ens ett grattis... inte någonsin... det är ledsamt. Och jag vet inte varför jag försökt att upprätthålla de relationerna genom åren. Det har inte varit ett ömsesidigt intresse... nu får vi väl räkna bort de släktingarna också. Jag har velat att barnen ska ha släkt. Åtminstone kusiner, men jag kan inte trolla. Kusinerna är inte intresserade. Det gör mig ont om barnen.

Sju år 21 januari!!

Dagligen stöter jag på kommentarer om bokstavsdiagnoser... nedsättande eller okunnigt eller bara elakt och dumt. Den vanligaste kommentaren är att man diagnosticerar för mycket. Och var kommer de ifrån. Det är bara en fluga. Förr fanns inga... osv. Och så detta med att man stämplar folk med en diagnos... Det verkar som att själva diagnosen är ett problem. Jag förstår inte det. Skulle man börja tjafsa om att sluta ställa cancerdiagnoser, ms-diagnoser... visserligen är det sjukdomar och inte syndrom men ändå. Diagnosen är en kartläggning och en förståelse för en persons svårigheter. Inget annat. Man får ett igenkännande och en aning om vad den här personen behöver för att fungera optimalt. Var tror människor att de som är a-lagare idag kommer ifrån? Blir människor utslagna av egen vilja eller blir man det för att man lever utanför...? Utan stöd och anpassning? Oförmögen att ta sig in på insidan utan hjälp? Varför är det så viktigt att få kalla andras barn för ouppfostrade skitungar istället för att ta till sig att de här barnen gör så gott de kan... Ross W Greene säger: DE SOM KAN UPPFÖRA SIG GÖR DET! Så sant! Det gäller såväl vuxna som barn. Även om det är svårt är det en tanke att bära med sig.

På måndag ska jag börja jobba igen - i Degerfors. På samma arbetsplats som förut men den här gången är det ett sexveckorsvikariat och anställningen är i kommunen och inte i bemanningsföretag.

Att ha femtontimmarsbarn är det jobbigaste jag varit med om... Att ha barnen helt hemma eller att jobba och ha dem på dagis är mycket enklare. Femtontimmarsvarianten är urjobbig. Men utan den skulle man ju få skola in flera gånger och kanske förlora platsen... och Liv och Sonja vill gå på dagis. Torsten slipper gärna men trivs när han är där.

Vi har efter moget övervägande bestämt oss för att vi vill att Liv och Sonja ska få gå på samma avdelning även när de lämnar småbarnsavdelningen. Det lär dröja för det är överfullt på syskonavdelningarna. Skulle tro att augusti blir inskolning där. Då är våra tjejer stora...

Torsten ska börja skolas in på särskolan i april. Det ska bli spännande och jag hoppas att hab kommer att kunna hjälpa oss att övertyga skolan om att han ska ha fritids där han går i skolan istället för där vi bor.

Kräftskiva 1999

Halloween 1999

Halloween 2000

Varför, varför, varför sovar alla ungar på tvären? Inte nog med att jag är hänvisad till skarven - jag får ligga sicksack... och Liv har lagt sig till med mina goa kuddar och ska sova under MITT duntäcke!!! Vi får köpa duntäcken till alla förstås.



Jag veeet! Jag kommer att gråta ögonen av mig när de väljer att sova i egen säng. Och ja det är datorn som står i hörnet. Det är därifrån jag kvällssurfar eller ser på film.

En bild på Liv från igårkväll:



Båda bruttorna:



Tårtan:

och oj vad jag åldrats senaste tio åren... mest är det förstås att jag väger 20 kilo mer nu men annars tror jag inte att jag är mig så lik alls. Fast jag sminkar mig inte längre... det gör kanske sitt med...


Nyårsaftonen 97/98

För ganska många år sen - tio kanske - kom kommunen på den briljanta idén att spara pengar på gatubelysningen i centrala Kristinehamn. Det fick till följd att kvinnor knappt vågade gå ut efter mörkrets inbrott och ofredandena ökade. Jag blev själv antastad på väg hem från krogen. Usch! De fick alltså tänka om. Tack och lov!

Nu har jag i veckor irriterat mig på att en lyktstolpe på en väldigt mörk passage på en gångväg (som används mycket till och från krogen om nätterna) har en detektor som gör att den slocknar när man passerar den! Hur f-n tänker de då?! Om den varit släckt innan och tändes när man kom hade jag förstått men den slocknar!! Det är riktigt otäckt för det är lite ödsligt och mörkt och en utmärkt plats att ligga på lur om man är sån. Och belysningen är ju den enda trygghet man har när man är kvinna ensam ute om kvällen. Men det är klart. Kvinnor behöver väl inte gå ut efter mörkrets inbrott. Vi ska hålla hemma...

Man kan bli mörkrädd för mindre...

2009 ska bli ett bra år!

1 januari 2007

Två år av sorg och saknad...

Jag ser dig varje dag... på stan... i vindspelet - du är överallt.

Älskade Nancy Grace