Om bokstavsdiagnoserna...

Dagligen stöter jag på kommentarer om bokstavsdiagnoser... nedsättande eller okunnigt eller bara elakt och dumt. Den vanligaste kommentaren är att man diagnosticerar för mycket. Och var kommer de ifrån. Det är bara en fluga. Förr fanns inga... osv. Och så detta med att man stämplar folk med en diagnos... Det verkar som att själva diagnosen är ett problem. Jag förstår inte det. Skulle man börja tjafsa om att sluta ställa cancerdiagnoser, ms-diagnoser... visserligen är det sjukdomar och inte syndrom men ändå. Diagnosen är en kartläggning och en förståelse för en persons svårigheter. Inget annat. Man får ett igenkännande och en aning om vad den här personen behöver för att fungera optimalt. Var tror människor att de som är a-lagare idag kommer ifrån? Blir människor utslagna av egen vilja eller blir man det för att man lever utanför...? Utan stöd och anpassning? Oförmögen att ta sig in på insidan utan hjälp? Varför är det så viktigt att få kalla andras barn för ouppfostrade skitungar istället för att ta till sig att de här barnen gör så gott de kan... Ross W Greene säger: DE SOM KAN UPPFÖRA SIG GÖR DET! Så sant! Det gäller såväl vuxna som barn. Även om det är svårt är det en tanke att bära med sig.

Kommentarer
Postat av: Ingrid L

Tack för orden. Står med en snart vuxen som på väg att få en av dessa bokstavdiagnoser. Som känns som en lättnad efter alla åren men undran vad jag gjort för fel...

Postat av: Ellen

Men tror du ikke at samfunnet også til en viss grad skaper diagnoser?



Det jeg tenker på er at dersom samfunnet hadde sett anderledes ut, hadde færre eller i all fall andre hatt behov for en diagnose. Å fungere optimalt er jo noe man gjør i et samfunn innenfor en kultur. Den gang gutter kunne gå til sjøs i 14-årsalderen og det å være skoleflink var mindre viktig enn å være fysisk sterk og utholdende i alle fall i visse samfunnslag, var vel ikke f.eks adhd (det spørs selvfølgelig på graden og måten og personligheten i tillegg) noe som gjorde at man ble satt på utsiden av samfunnet.



I vårt samfunn er jo det å ta til seg informasjon, sitte stille på rumpa og være fysisk forsiktig mye viktigere enn å arbeide hardt fysisk og å være tøff og ta risiko.



Altså, det jeg prøver å si, er at forskjellige samfunn definerer forskjellige mennesker utenfor og innenfor normaliteten. Noen diagnoser er derfor overflødige i visse samfunn. Tror jeg.

2009-01-15 @ 09:45:50
Postat av: Marie med A & O & A

Precis! Behöver inte skriva mer än att jag håller med.

2009-01-15 @ 09:55:22
URL: http://www.famlille.se
Postat av: sara

hum

2009-01-15 @ 09:57:11
URL: http://tarnqvist.blogg.se/
Postat av: anna m

Nej Ellen, jag tror inte att de skapas av samhället. De här människorna har alltid funnits och innan diagnosticeringen slogs de ut. Diagnoserna kan hjälpa oss att förhindra utslagning. Jag lever nära personer med dessa diagnoser och vet att de är verkliga.

2009-01-15 @ 11:09:49
Postat av: anna m

Ellen nu läste jag en gång till... och visst har du kanske rätt men eftersom vårt samhälle ser ut och har sett ut så här så länge hundratals år så ser jag det ser jag inte att det är någon förändring på gång. Tvärtom hårdnar klimatet och otroligt många tror på snävare gränser som en lösning när det i själva verket är ökat flexibilitet som är svaret.

2009-01-15 @ 11:16:43
Postat av: Marie med A & O & A

Precis! Behöver inte säga mer än att jag håller med.

2009-01-15 @ 14:27:37
URL: http://www.famlille.se
Postat av: Monica

Bra Anna. Och Ross W Greens ord är jäkligt bra också.

2009-01-15 @ 20:10:57
URL: http://monicaanders.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback