Just nu känns det aktuellt igen...
Jag vill en gång för alla tala om att TORSTEN ÄR DET BÄSTA SOM HÄNT VÅR FAMILJ OCH VI ÖNSKAR HONOM INTE ANNORLUNDA. INTE FÖR EN SEKUND HAR JAG BEKLAGAT ATT HAN HAR ETT FUNKTIONSHINDER. JAG ÄR GLAD OCH STOLT MAMMA TILL HONOM!!!
Jag blir så alldeles iskall inuti när jag läser eller hör om bortsorteringen av de små underbara. Samtidigt som jag tycker att alla ska få göra sina egna val skrämmer tanken på detta bortsorterande mig.
Åh så lyckliga vi var över Moa i magen! Så mycket glädje hon gett oss det här dryga året (samtidigt som hon skrämt skiten ur oss både nu och då).
Så mycket hon lärt oss och fortsätter att lära oss. Man orkar och orkar igen även när det känns som om man inte skulle orka ett steg till. Just för att man älskar så djupt och hett!
Och för att de hela tiden ger nya spännande perspektiv på det där som är Livet!
Åh jag måste in och läsa om Moa och Max!! Har inte haft tid med andras bloggar alls ett tag.
Jag instämmer helt med dig! Jag är dock inte lika duktig som du och beklagar mig ibland men INTE över Ville. Han är ju såklart det bästa som finns för mig. Det som gör mig trött och ledsen är nog snarare omgivningen, de som inte förstår och inte är intresserade av att lära sig heller. Den knapphändiga hjälp vi fått från neuropsykiatrin har jag beklagat mig för också förstås men med tiden har jag blivit bättre på att tydliggöra mina behov och be om hjälp. Jag har inte ojat mig för att jag kom till Holland...Att bli gravid och få ett litet barn är det bästa som hänt mig oavsett destination! Mitt andra lilla Italienbarn är lika go hon!
Ha en skön helg. Kram/Stina
Jag behöver inte vara duktig för vi har ett enormt bra stöd från kommun och landsting. T o m från försäkringskassan. Och jag har inte ännu bestämt mig för om jag har några Italienbarn, men det är ju troligt...
Visst älskar vi våra funktionshindrade barn, och visst är känslorna för dem kankse tom. starkare än de skulle varit om de inte varit funktionshindrade. Men, har du verkligen aldrig önskat att T inte skulle haft sin autism?
Jag önskar varje dag att lillkillen skulle sluppit sin... och beklagar mig t.o.m. över det ibland. I ärlighetens namn.
Visst hade han varit en annan person då, ett annat barn. Fast det barnet hade jag också kunnat älska. Han ändrar sig ju så mycket i alla fall under utvecklingens gång - inget barn är ju detsamma hela tiden, oavsett om de är "hollandbarn" eller "italienbarn" eller något däremellan. Jag önskar som sagt att han inte haft autism, både för hans skull och för vår. Likväl älskar jag honom, men eller utan funktionshinder. Det är en annan sak för mig.
Nej, jag har faktiskt inte önskat det. Jag kan inte hålla isär autismen och personen... Det enda jag önskar är att livet vore mer anpassat av sig självt. ATt det skulle vara lättare att gå ut i "verkligheten". Skillanden mellan vora liv är också att vi får träning och anpassning på förskolan så att vi mer kan bara vara hemma.