Liknelse
Kommer jag inte att skämma bort mitt barn och göra honom beroende av mig?
Nej. Låt oss illustrera med ett exempel: Tänk dig att du är törstig. Ibland får du ett glas vatten. Ibland får du ingenting, din törst släcks inte. Du tvingas att vänta tills nästa gång någon bestämmer att du kan få ett glas vatten. Du blir väldigt nervös och frustrerad. Du börjar att konstant fråga efter vatten, även när du inte är törstig, eftersom du inte är säker på att du kommer att få något vatten när du är törstig. Du blir osäker när du inte har vatten tillgängligt. Du blir så upptagen med att se till att du har tillräckligt med vatten att du är oförmögen att tänka på något annat.
Tänk dig nu det motsatta scenariot. Du är törstig. Du får omedelbart vatten, så mycket du behöver för att släcka din törst. Du blir tillfredsställd och kan fortsätta med det du höll på med utan att oroa dig. Du känner dig försäkrad om att vatten finns i överflöd och att du kan få när helst du behöver. Du känner dig trygg i denna vetskap och den fysiska närvaron av vatten är inte nödvändig. Du känner dig bekymmersfri och kan ägna din energi åt andra aktiviteter.
Tänk dig nu dessa två scenarion med ditt barn och hans behov av fysisk närhet och kroppskontakt. Du bestämmer.
Du glömmer en sak. man är inte barn hela livet.
Om man blir alldeles från början blir omhuldad och får leva i skyddad värld så är risken att man inte klarar sig sen. Då är risken att man beroende av sin mamma och pappa hela livet. Det är ju meningen att man ska uppfostra individer som ska klara sig själva sen.
Det handlar om bebisar och kroppskontakt. Barn utvecklas mot självständighet alldeles av sig själva om de är trygga.
Argh! Jäkla knapp!
Bara det, det stod inte i din text. Bara ett tips tills nästa gång att förtydliga det i din text eftersom människor kan misstolka texten.. Tro mig, det har hänt mig många gånger.
Jag ser ingen fara i det eftersom jag inte tror på att det är sant att man inte skulle klara sig som vuxen för att man får mycket närhet när man blir äldre som barn heller. Läs första raden: "att bära och vara nära sitt lilla barn... " Det ser jag inte som omhuldande.
´jag förstår inte jämförelsen med vattnet, kanske är jag dum.... eller tvärtom. Dricka behöver jag göra så länge jag lever, men jag behöver fanken inte bli buren hela livet.
Jag håller med micaela.
Man släpper inte taget av sig självt, för hur ska ett barn veta, när det ska släppa???
Det är föräldern som sätter gränsen för när det är bra, ett barn är ett barn, och DU som förälder ska lotsa det fram, och också visa när det kan vara moget för nya färdigheter.
Tja, vill man binda sina barn i garn tills föräldrarna dör o dom inte har nåt annat val, så visst. Men något av en förälders viktigaste uppgifter är, just att ge barnen egna vingar, så dom själva kan lyfta.
Att bära på dom så dom tappar muskler o styrka är ett val, att lära dom stå upp och få upptäcka världen en annan.
Ibland kanske man måste fråga sig, vad man själv har missat för kärlek och närvaro i uppväxten, som man sedan i all välmening tror man vill pracka på sina barn.
Ens egna föräldrars bristande omsorg kan man aldrig få tillbaks. Låt oss inte kväva våra egna barn i jakten på kärlek och omtanke.
Vi bär dom till döds. Googla på barn som blivit burna i sjal, och läs studier om hur deras skelett och muskler utvecklar sig.
Vi är djur, vi är gjorda föra att använda benen, inte för att hänga på höften av en kärlekshungrande mamma. Jag vet inget djur som släpar runt på sina barn som vi människor. För vems skull gör vi det??
Som Micaela säger, barn blir vuxna. Skäm bort dom in ni vill, men kom sen inte och gnäll, för att barnen kväver er och vill ha allt när dom är 20.
Som man bäddar, heter ett ordspråk, och som jag har hört, får du där vackert ligga.
Närhet behöver alla människor livet ut. Om man inte får kroppskontakt dör man. Titta på gamla ensamma människor som sitter och stryker sig själva på händerna och armarna för att få en skjuts oxytocin. Om du träffar en kramig partner - skämmer han bort dig då? Konstigt att barn inte ska behandlas som riktiga människor. Barn som bärs i sjal får inte fel på muskler och skelett. Tvärtom är det ergonomiskt för både bärare och barn. Däremot en babybjörnsele är inte ergonomisk.
Katta: Jag förstår liknelsen med vatten, närhet behöver alla utan tillstymmelse till närhet dör vi, det är jag övertygad om. Sen behöver det inte vara just att bära i sjal som ger ditt barn närhet, det finns flera sätt att ge närhet på.
Ja, vi är djur, apor är de djur som är mest lika oss, och vet du, de bär också sina bebisar ;-)
Starkare fyraåring än min får du nog leta efter, hon har full kontroll över varje muskel i kroppen, och vet du? Hon blir fortfarande buren i sjal ibland :O
/Mad
Jag tror inte att man skall förväxla närhet med påtvingad närhet. Om man skapar trygghet för spädbarnet via sjal, babybjörn, vagn eller bärandes i famn spelar ingen roll men närhet behöver vi alla, mental och kroppsligen.
Personligen tror jag inte inte att det är en förälders uppgift att vara den som knuffar barnet ur boet utan att ge barnet styrka och trygghet och mod att själv våga ta stegen.
Sen är alla barn olika, en del tar för sig och är frammåt och en del andra behöver kanske extra stöd och peppning. Som förälder tycker jag nog allt att man får försöka anpassa sig efter detta och inte förutsätta att alla barn måste tränas i självständighetens ädla konst omedelbums.
Jag har läst liknelsen tidigare och tycker den är jättebra! :-)
Att beröring är livsvigtig för människan är en gammal sanning, ett faktum.
Studier gjorda på barnhemsbarn visade hur barnen utan beröring tynade bort och dog. Studie på studie påvisar beröringens positiva effekter. Vi blir gladare, friskare, piggare och tryggare av beröring. Oavsett ålder.
Läs tex här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=247182
Monica Anderberg har skrivit mycket intressant om ämnet och har bra länker hon med:
http://ursprungligtforaldraskap.blogspot.com
Men egentligen behöver man inte läsa om detta - känn efter själv. :-)
Människan har i alla tider burit sina barn och samsovit med sina barn. Det är ett nytt påhitt att lägga barnet ifrån sig i egen säng eller vagn.
Det är många djur som bär sina ungar/ungerna hakar sig fast i mammans päls. Detta ses isär hos aporna som vi är närt besläktede med. Men även andra djur bär sina ungar. Sen är det ju så att dom flesta djurunger föds mycket mer utvecklade än människobarn gör. På grund av människans huvudstorlek måste vi föda våra barn innan dom egentligen är "färdiga", annars skulle vi kvinnor inte rent fysisk klara av att föda! Detta betyder att människobarn föds ganska hjälplösa. Jämnför tex med en häst som nästen med det samma resar sig upp och kan gå. För människan tar denna proces 10 månader eller mer. Läs mer om detta hos Thomas Ljungberg tex.
I mammas eller pappas trygga närhet, sittande på höften,magen eller ryggen, kan barnet börja ta in världen, ta del i förälderns vardag och vara med i livet. Jag känner många som använder sjal att bära sina barn i och många som använder famnen att bära i - sistnämnda är tröttare i armerna och har svårara att få saker gjort när dom bär ;-) - men jag känner ingen som bär sina barn hela tiden. Precis som vagnbarn får sjalbarn ligga, krypa, gå, springa och leka. Personligt har jag både sjal och vagn och tycker det har varit och är nyttiga redskap i min vardag. Man kan läsa mer om sjalar och hitta nyttiga länker om bärandet på bl.a. Sjalbarn.se.
Jag vill aldrig kunne se det som något negativt att ge sitt barn närhet och kärlek.
Tänk om din partner nekade dig en kram för att du minsann inte skulle bli bortskämd!
Nej, dom jag älskar ska få närhet, kramar och kärlek av mig, oavsett ålder.
Jag vill ge mina barn fysisk och mental närhet, så dom kan gå stärkade och trygga ut i världen och leva livet. Dom ska inte hungra efter kärlek och närhet, dom ska veta att dom är värda att älskas. Om jag förmår att ge dom den vetskapen från början kommer dom att klara sig bra, det är jag övertygad om.
Fler kramar till alla! :-)
Så underbart välformulerat! Jag tror inte att det finns något som heter för mycket närhet när det gäller barn, särskilt när de är så små att de inte kan komma och hämta den själv s.a.s.
Stor kram!
Jag tyckte det var en synnerligen bra text.
Katta: Jag skulle nog bra gärna vilja vet var du hittar underlag för uttalanden som "Att bära på dom så dom tappar muskler o styrka" och att "Vi bär dom till döds" ? Åtminstonde när jag Googlar på "barn som blivit burna i sjal" så hittar jag bara positiva saker att läsa om sjalbärande......
Kul med många kommentarer! Man kan undra varför kärlek och närhet upplevs så provocerande...
Vem har sagt att kärlek och närhet är provocerande?
Och vem har sagt att barn inte ska bli behandlade som riktiga människor`?
Men är det då bara barn som blir burna i sjalar, som blir behandlade som riktiga människor?
Det finns en mängd olika sätt att ge kärlek och närhet på.
Man kan också undra varför sjalbäranda MAMMOR tror att dom är dom enda som ger sina barn kärlek och närhet?
Självklart ska man hålla sina barn nära, ALLTID. För det behöver dom för sin överlevnad. Men behöver dom verkligen hänga på ryggen eller magen iflera år?
Man gör ju såklart det med sina barn som man själv finner bäst, men det behöver inte vara det bästa för alla.
Likväl som amningshysterin ger ångest hos mammor som inte KAN amma, så ger sjalbärarhystering ångest hos dom mammor som fysiskt inte klarar av att bära sina barn.
Bärande barn blir trygga och självständiga, är det ständiga mantrat. Ammande barn blir trygga och friska är ett annat.
Jag tycker mest bara synd om de mammor som inte fixar något av det.
Vad hemska dom måste känna sig.
Dom är varken sämre eller bättre, än dom mammor som gör bägge delar.
Jag har gjort bägge delar, i lagom dos ;)
Men jag fann det bra mycket mer givande för oss alla att mysa tätt intill varandra med 100% närvaro, än att bära tätt intill över diskhon eller spisen ;)
Men det är ju jag det, nu är dom stora och jag tror nog inte dom kan svara på om dom blivit mindre trygga av att jag valde bort att bära på dom jämt.
Men jag tror heller inte dom tagit skada av för lite bärande ;)
Att bära i sjal är inte enda sättet att bära barn. Mitt första barn bar jag i famnen och det var nog bra för honom men jobbigt för mig. Man bär barnen när de vill bli burna och flesta vill ju faktiskt inte bli burna så mycket när de börjar gå. Det jag fortfarande undrar över är de skadar du menar att sjalburna barn får och som inte vagnburna får. Vore intressant med en länk för jag har pratat med flera sjukgymnaster och en barnläkare och de känner inte alls till det du pratar om. Tvärtom menar de att det är bra för barnen...
Jag har inte kunnat amma och har via forum kommit i kontakt med andra som misslyckats med sin amning och samtliga har samma erfarenhet. Att det jobbiga kommer inifrån. Jag är omgiven av långtidsammare och det påverkar inte mig negativt. Jag tycker det är fint att de gör det som passar dem. Och jag sörjer djupt att jag inte kunnat amma mina egna barn. Det är lite farligt att börja dra slutsatser om saker man inte har inte har en aning om.
Och jag upplever dig som väldigt provocerad av det naturliga nära föräldraskapet.
Katta, jag upplevar att du har en massa idéer om hur "sjalbärande mammor" tänker. Jag är en av dom och jag tycker inte som du skriver att icke-sjalande mammor ger mindre kärlek! Igen pratar du om att bära jämnt och igen kan jag skriva att jag känner inte en enda person som bär sitt barn hela tiden. Jag vet inte var du har det ifrån!? Det finns många sätt att ge sina barn närhet på. Ingen säger att sjal är enda eller ens bästa lösningen. Men det är ett bra hjälpmedel för många av os. Med min första hade jag tex aldrig kunnet laga mat om jag inte hade kunnit ha henne på mig medan jag gjorde det. Hon ville inte vara för sig själv som bebis. Aldrig. Min andra var helt annorlunda och ville inte alls bäras lika mycket. Båda mina barn har fått bestämma själv. Jag skulle aldrig tvinga ett barn upp i sjalen. Med mina starka barn skulle det inte ens vara möjligt! :-)
Sen fattar jag inte ditt resonnement när det gäller dom som inte kan bära eller amma? Får vi inte heller prata om hur hälsosamt det är att springa eller simma... för då är det synd om dom som har ont i benen eller dom som inte kan simma?! Är det att någon springer varje morgon en kritik av grannen som inte gör det? Jag tycker inte det hänger ihop.
Ovanstående var jag då!
Katta, jag får förutsätta att du befinner dig någonstans i min närhet eftersom du skriver: "och som jag har hört, får du där vackert ligga". Jag kan tala om för dig att jag ligger finfint oavsett vad du kan ha hört. Jag gör mina livsval och du gör dina.
Bra skrivet!