Olika syn och olika effekter
Jag känner människor med autism som är väldigt begåvade och jag känner de som är utvecklingsstörda. För mig finns ingen värdering i det. De är älskade individer. Med samma värde. Jag skulle aldrig göra ett skolval för ett av mina barn som inte var noga genomtänkt. Jag tror inte någon som verkligen känner mig skulle tvivla på att jag vill det absolut bästa för mina barn. Just när det gäller dem ställer jag väldigt höga krav på både mig själv och omgivningen. Jag accepterar inget annat än det som verkligen är bra. En plåga för förskolan och den kommande skolan förstås.
I vår kommun finns en väldigt väl fungerande särskola med goda kunskaper om autism. Det finns olika varianter av skolgång inom särskolan som verkar täcka behovet för de flesta. Det finns också specialklasser för barn med autism som är högfungerande. Vår kommun har goda kunskaper och förvaltar dem väl.
Så långt allt gott.
Dett finns dåligt fungerande alternativ inom grundskolan... dit hör vi. Oavsett om det hade funnits bättre alternativ ÄR INTE GRUNDSKOLAN ETT TÄNKBART ALTERNATIV. Så ser det ut för oss. Jag beklagar verkligen att det har gått illa för vissa av er. Så ska det inte behöva vara. Men i rimlighetens namn kan väl ingen mena att särskolan är fel för alla?! SKa alltså barn med utvecklingsstörningar och stora inlärningssvårigheter p g a autism gå i grundskolan? Inte enligt min mening. Jag vet att det finns dåliga exempel på särskolan och ännu fler inom grundskolan. Det är beklagligt.
Jag går inte in i det här med okritiska ögon. Detär noga genomtänkt och övervägt. Och jag kommer att strida till sista blodsdroppen för att nå målet.
Jag tänker på en sak när det gäller förståelsen för omvärlden. Hur har dom lagt upp träningen när det gäller den sociala biten, och just förståelse av omgivningen i den särskolan ni har tittat på?
För att kunna utvecklas tänker jag att man behöver omges av människor som är på en högre nivå än en själv, i annat fall står man och stampar.
Exempel på detta ser jag bland vuxna med enbart ADHD-diagnos, som placeras på verksamheter tillsammans med människor som är svårt psykiskt sjuka, deprimerade, och i många fall har lättare utvecklingsstörningar.
Jag vittnar om en klar försämring hos dessa vuxna som inte får något som helst utbyte på dessa platser då deras sociala förmåga och önskan av en sådan, inte får en chans att uvecklas då merparten av deltagarna helst inte pratar alls.
Precis samma råkade min son ut för, han hade ingen att prata med, för ingen av dom andra hade behov av denna sociala samvaro som min son har.
Särskolan han gick var ingen dålig särskola på något sätt, för dom barn som behöver den. Men för min son var det katastrof.
Ändock var det på inrådan av just en utredande psykolog som ansåg att denna placering var den bästa.
Hon ansåg att han vid en nyutredning om ett par år skulle få diagnosen utvecklingsstörning. Alltså stödde man denna placering enbart på detta uttalande.
Så det kan bli fel åt andra hållet också.
Vad jag ser idag, är motsatsen, att hans förmåga och intelligens på många plan ligger över hans ålder.
Men vad hade han blivit, om han hade gått kvar där, med klasskamrater som är totalt ointresserade av omvärlden och social samvaro?
För att orka, hade han varit tvungen att stänga av sig helt, och han hade förmodligen till slut blivit sjukskriven med recept på psykofarmaka som ett resultat, för så dåligt mådde han det sista.
Min son bedömdes inte nå målen, inte ens i särskolan.
Idag, så är engelskan det enda ämne jag vet som han inte når målen på, och då pratar vi grundskolans läroplan!!!
Min oro i detta, ligger i dom värderingar vi har på våra barns förmågor och kunskaper, och att vi ger oss "rätten" att bestämma vad dom klarar och inte klarar, långt innan dom ens fått försöka.
Det skrämmer mig att andra, och många gånger även jag själv under alla år trott att min son aldrig kommer klara grundskolan.
Jag skäms idag för att jag är en av dom som trott detta, hans egen mamma, när jag nu med facit i hand, efter att han fått en chans att försöka, faktiskt klarar det över förväntan.... och ligger på en nivå ingen trodde var möjligt.
Jag anser det är bra att dom ser över riktlinjerna för vilka som har rätt till särskola, för ökningen av inskrivningarna där har ökat markant sen det blev okej att skriva in barn med autism. Det är en enkel lösning för många skolor och kommuner, som ger en skolpeng på det dubbla/särskole-elev.
Vad man inte tänker på, är deras framtid, deras vuxen-liv, och alla möjligheter som stryps samtidigt som man gör det valet.
Det torde väl ändå vara det viktigaste jobbet vi som föräldrar har, att hjälpa dom att bli så självständiga vuxna som det nånsin bara går...
Hur hjälper man någon till självständighet genom att bestämma sig för att dom inte klarar vissa saker, innan dom ens fått pröva?
Skollagen som ligger till grund för rätten till särskola ändras inte. bara riktlinjerna. I vår kommun tillhör man alltid en grundskoleklass och i den mån man klarar det har man undervisning med den klassen. Om det visar sig att man ligger på nivå att klara grundskolan skrivs man över dit. Ingenting är statiskt och samarbetet grundskola/särskola är omfattande.
Det sa de om mig också. Allting har stängts för mig och jag kan inte längre få någon möjlighet till ett bra liv. Vet du vad de sa om mig? "Eftersom du har autism så kommer du aldrig kunna studera på högre nivå, du kommer aldrig bli det du vill, du är helt enkelt för svagbegåvad."
JAG TACKAR för möjligheten att inte få välja själv. Jag är hemskt tacksam mot min mamma. Jag har inte haft kontakt med henne i ett par år nu för jag hatar henne så enormt mycket. Så fort jag ser henne så blir jag bara så jävla arg.
Bli inte arg på mig nu, men det känns som du inte lyssnat på vad jag sagt. Allt det där du säger om din son sa de om mig. och det märks att du inte kommer lyssna på mig heller. jag lämnar din blogg nu, jag har åtminstone skrivit min historia för dig. Jag har berättat för dig att jag har inte haft möjligheten att välja. jag
tror jag vet du kommer att säga, du tror din son är mer annorlunda än vad jag är. Det tror jag inte. Lycka till med din son.
och förresten, de slängde ut mig ifrån sjukhuset som jag sa. jag är inte tillräckligt sjuk. igen.
Jag tror inte att min son är MER annorlunda än du. Men han är inte du. Han är en annan person. Med andra förutsättningar. Jag lyssnar på det du berättar, men det betyder ju inte att jag ändrar uppfattning om vad som är bäst för just mitt barn. Jag kommer att följa mitt barns utveckling i skolan och möjligheterna att flytta över till grundskolan finns. Det är något de jobbar mycket med i vår kommun. Kanske var det annorlunda där du gick i skolan. Jag är verkligen ledsen för din skull. Det låter som en svår uppväxt och ett svårt liv nu med. Jag skulle önska att du hade någon... det kanske du har... som stöttar dig. Lycka till i ditt liv! Hoppas att du finner kraft i något snart!
Vår son som är autistisk och är sex år skall börja i särskola till hösten. Han skulle inte kunna klara av att börja i den vanliga grundskolan i eller i en vanlig förskoleklass. Även om han skulle kunna göra det med stöd så skulle vår kommun aldrig kunna ge honom det stödet som skulle behövas.
Vi har varit och tittat på två särskolor. Den första särskolan
arbetar med betendeterapi och har ganska många starkt utåtagarende barn och ungdomar. Den andra särskolan arbetar med en modifierad och utvecklad version av TEACH och har inte barn som är utåtagerande i samma utsträckning i samma utsträckning som den första särskolan. Vi har valt den andra särskolan, bland annat för att vi inte vill att vår som skall ta efter de andra utåtagerande barnen på den första särskolan (vår son är inte speciellt utåtagerande). Men också för att den andra särskolan till skillnad för den första ligger i en skola som har klasser från förskoleklass upp till årskurs 4 och det finns det en möjlighet till integrering med den vanliga grundskolan.
Barn som har autism kan vara väldigt olika och har olika behov och särskolor är också olika. En del barn med autism (inte alla, dock) skulle helt enkelt inte fungera i en vanlig grundskola (om man inte bara ser det som en ren förvaring) utan har störst chans till en utveckling och ett värdigt liv i en viss typ av särskola (dock inte alla typer av särskola).
Tack Mats! Vad skönt att inte bara behöva höra att jag förstör mitt barns liv :(
Den klass vi riktat in oss på är en samklass. Den verkar toppen!!
Hej Anna, Jag hänger upp mig på vad du srkiver om begåvningstesterna! När vår son utreddes och han tex. inte sammarbetade/ena gick att få kontakt med på ca 3 ggr/försök eller mer så räknades det automatiskt som "dåliga poäng" /scoring.
Sen fanns det en tolerans upp o ner så att man inte ska tolkas som ha "bra" o dåliga" dagar . Men brist på motivation är ju just ett av en autistiskt persons svårigheter. De saknar ofta egen motor och förstår inte varför de ska vara sociala/lyssna osv... Menar du att du fått erfara att en psykolog inte kände till detta? Alltså, en psykolog som inte har kunskap om autism kan väl heller inte få lov att utreda en autistisk frågeställning!? Då får de väl ta dit en ny/till/annan psykolog!? Annars kan ju aldrig en utredning bli rätt gjord... Något annat verkar ju inte vara rimligt...Ja jag antar att du kämpar på för allt detta gumman....! Kram!
I vårt fall har psykologen tolkat in att T inte medverkat som att han egentligen kan och/eller att miljön gjorde så att han inte medverkade fast han kunde... Jag vill påstå att om han inte kan i alla miljöer så kan han inte. Kan han bara räkna nallar i ett blått rum så kan han inte räkna nallar. Och vår psykolog hade inga kunskaper om autism. Nu ska vi få en ny utredning med en psykolog med stor erfarenhet. De kommer att välja ett annat test denna gång.