40+, autism, tvillingar och sjalar

Igår hade jag tid hos sjukgymnasten... Jag har en ledsjukdom som gör att jag har ledinflammationer och så är jag ganska överrörlig. Till det har jag något vajsing med slemsäckarna på höfterna (antar att det är rumpmuskeln) - det är ytterligare en inflammation som jag troligtvis behöver kortison för Nåväl det är sånt jag kan leva med. jag medicinerar sedan mer än femton år för mina leder och det är ok. Blir normalt som allt annat. Nu tog jag kontakt med henne för en tid eftersom jag fått så JÄTTEONT i nacken och ena axeln. Jag har haft det i perioder de senaste femton åren men inte tänkt på att det gått att göra så mycket. Häromdagen insåg jag att jag faktiskt inte borde ha så ont eftersom jag faktiskt medicinerar.... När jag tog upp det började hon prata om att jag kanske borde träffa en kurator Alltså jag vet att min livssituation är pressad men jag är ganska duktig på att hantera stress. Men jag tror inte att någon i min situation skulle klara sig utan stressymtom. Och det sa jag. Då föreslog hon avslappningsband. Jag satt där och kände mig kränkt Efter en halvtimmes mässande om hur jag borde hantera mitt liv så undersökte hon nacken och hittade en ledskada Så psykosomatiskt var det onda... Tänk om hon hade undersökt först och kommit med sina studsriktigheter sen Jag är sur och vill inte tillbaka till henne nu

Ska tillägga att vi varit omgivna av vårdpersonal de senaste sju åren - först från kvinnokliniken (+ mvc), makens behandlande läkare med team, barnhabiliteringen - för att ta hand om oss... Sena missfall, cancer och autism...Jag behöver verkligen inte mer omsorger därifrån. Kan jag få vara normal och ha ooooont?!