40+, autism, tvillingar och sjalar

otroliga 41 med stormsteg... Vad svårt det är att fatta!! Jag vet att jag har skrivit om det tidigare och det är säkert inte unikt att vara ur fas med sig själv och sin ålder. Jag fattar verkligen ingenting. Inte så att jag är speciellt ungdomlig eller egentligen har en önskan om att vara det... nej, jag hänger bara inte med. Jag har så svårt att se mig själv som en 41-åring. Jo, i spegeln ser jag ju det men inte annars :)

Jag ser ibland över mitt liv och utvärderar om saker har utvecklats så som jag vill eller om det blivit bättre eller sämre. Innan jag blev mamma hade jag en massa tankar på spännande jobb och jobbet var en väldigt stor del av mitt liv. Det är det så klart fortfarande. Man tillbringar många timmar där så viktigt är det, men på ett annat sätt. Jag hade svårt att se att det strikt kontorsjobb kunde vara en framtid. Att det skulle vara tråkigt.

Nu tänker jag helt annorlunda. Jag tycker att det är jättebra med mitt jobb. Jag trivs verkligen. Jag gör det jag vill. För att jag ska ha större möjlighet att fortsätta göra det jag vill så ska jag börja läsa företagsekonomi. Då har jag möjlighet att jobba inom privat sektor också... uh, det har jag aldrig gjort... jag trivs så bra inom kommun/landsting. Har ingen önskan egentligen att jobba privat. Nu är jag visserligen anställd av ett privat företag, men jag jobbar ju inom en kommun. Och går miste om den extra semesterveckan :( som är en stor fördel med att ha fyllt 40. Typiskt att man ska bli privatanställd då...

Jag antar att jag har svårt att identifiera mig med 40+ delvis för att jag är en småbarnsmamma som inte är helt säker på att jag är färdig med barnalstrandet... De flesta i min ålder har tonåringar eller barn på väg ut i vuxenlivet. Fast kommer man igång sent så blir det ju så här.

Jag var förresten på utvecklingssamtal på dagis igår. För Liv och Sonja. Det var kul. De beskrev hur de fungerade där och de fångade mina ungar på pricken. Sonja har överblick och pratar heeeela tiden. Hon kommenterar allt som händer. Hon sitter i dockhörnan och leker mycket. Liv är busig och bestämd. Hon klättrar och far runt. Och hela hennes ansikte är så uttrycksfullt. De hade satt bilder på deras pärmar och den bild de valt till Livs pärm var verkligen Liv. Jag tror att hon hade klängt upp på något som hon halvlåg över och ögonen lyste av påhitt. Vi har oroat oss en del över Livs talutveckling men jag blev lugnad. Åtminstone för nu. Jag kan tycka att hon inte artikulerar och funderar på att låta kolla hennes hörsel. Det har börjat släppa med språket men det är väldigt svårt att höra vad det är hon försöker säga. Sonja däremot pratar snart som Torsten. Hon kan inte säga R och S än med det är bara en tidsfråga. R:en är inte långt borta.

Tänk att man kan avguda sina barn så till den grad att man kan prata om dem jäääämt! Det är livet på en pinne!