40+, autism, tvillingar och sjalar

Jag måste helt enkelt lyfta fram den ordväxling som skett på ett inlägg från i september eftersom jag tycker det är väldigt allvarligt. Det är mitt inlägg om höstens intågande där jag i kommentarerna (tror jag) säger att jag ska rymma med barnen till Mikaelgården. Mikaelgården är en skola för barn/ungdom med särskilda behov som drivs av antroposoferna i Järna och det finns både grund- och särskola. Jag såg ett programpå svt (ur kanske det var) för längesen - långt innan Torsten - som handlade om erytmi. Där beskrev man hur man jobbade med livets återkommande rytm i stort och smått genom rutiner i dagen, veckan, månaden och året. Barn som gick på skolan fick berätta hur de upplevde att gå i skolan och en ung kille sa att innan Mikaelgården var allt mörkt och när han fick börja där vad det ljust. det där programmet fastnade i mitt innersta och jag höll Mikaelgården kvar i hjärtat. När Torsten kom såg jag det som optimalt att han skulle gå där, men naturligtvis inte på internat eftersom jag aldrig skulle skiljas från något av mina barn frivilligt. Det här inlägget jag skrev: Hösten har fått kommentarer ända till nu från anonyma fd elever på skolan. Åtminstone får man förmoda att de är det. Jag skulle också vara anonym om jag var i deras situation och det de skriver är sant. Jag förmodar också att det är flera olika personer eftersom de skriver från olika IP-nummer men som sagt detta är skrivet anonymt och ingenting är säkert. Jag vill bara lyfta fram en annan sida.

Jag brukar säga att våra barn inte har några röster och därför är det så viktigt att se till att det är absolut rätt personer som jobbar med dem. Jag skulle aldrig kunna ha en avlastningsfamilj t ex eftersom mitt barn inte skulle kunna förklara vad som var fel om de skulle behandla honom illa. Jag har klart i minnet från barndomen att det inte är självklart att man talar om när man blir utsatt även om man inte har ett psykiskt funktionshinder. Man förstår inte alltid att det verkligen är fel. Och då våra barn med autism som inte har några röster... På en skola eller boende är det flera personer som arbetar och man har mer insyn i varandras arbete. Hur kommer det sig att man kan komma överens om att behandla funktionshindrade barn och ungdomar illa? Att skada och kränka? Hur börjar det? Hur utvecklas det? Jag börjar bli innerligt trött i själen på att få alla dessa dåliga exempel på hur människor med psykiska funktionshinder blir behandlade av de som ska vara deras hjälpare. I kommentarerna till det här inlägget lämnar jag öppet för er fd  elever att berätta och hoppas att ni kanske kan svara på frågor om någon har några till er.

Alla är naturligtvis välkomna att lämna kommentarer!!