40+, autism, tvillingar och sjalar

Härom veckan fick jag höra om hur några hade pratat om mig. De hade beklagat att jag som kämpat så för att få barn och väntat så länge - att jag sen fick ett funktionshindrat barn.

.......................

Tänk så fel att beklaga det. Jag som velat ha barn så hett och helst många. Jag fick ett barn som behöver mig som tre andra. Jag fick mycket barn i ett :) Kan ju säga att jag inte beklagar utan är världens lyckligaste mamma till tre underbara barn. Och hade det bara blivit ett så hade det varit mer än jag kunnat önska.

I och för sig hade jag nog kunnat säga något liknande om någon annan innan jag fick mitt barn. Man vet ju inte... när man pratar om det är det inte en person - inte ens egna älskade barn - utan en hypotes. När man får sitt barn spelar det ingen roll hur friskt, sjukt, funktionshindrat eller normalt det är. Man älskar det och vill ha det precis som det är. Det enda är att man kämpar för att barnet ska ha det bra. Att barnet ska känna sig tryggt. Kanske mer än om barnet varit utan handikapp. Jag vet inte. Mitt första barn var funktionshindrat. Det är med honom jag byggt upp referensramarna kring mitt föräldraskap.

Jag märker också att många har svårt att sätta sig in i hur det är med autism. Min son ser hur söt och normal ut som helst. Han har beteenden som är riktigt normala. Men det gör inte att han är autistisk fläckvis. Hans funktionshinder är en stor del av honom och det är det 24 timmar om dygnet.