:(

Det är inte ofta jag sörjer eller egentligen mår dåligt över Torstens handikapp. Autismen är så stor del av honom att jag inte kan föreställa mig honom utan den och jag älskar honom bortom alla gränser. Han är en go och glad kille för det mesta. Som älskar att kramas och leka. Han är social men förstår inte de sociala spelreglerna. Han klarar inte att leka normalstörda barn utan handledning.

Igår tänkte jag gå till Järnvägsparken med Liv & Sonja innan vi hämtade Torsten på dagis. När vi närmade oss lekplatsen ser jag en av Torstens fröknar. De var där med barnen. Då sköljer det över mig. Den där hjärteknipande smärtan som alltid kommer när jag är med Torsten i lekparken - vilket jag aldrig är längre. Han vill så gärna leka med de "coola pojkarna". Och han gör det men de bryr sig inte nämnvärt. Han tror att han är med. Hur länge kommer de att låta honom tro det? Hur länge kommer de att vara snälla mot honom?


Har legat inatt och gråtit över just de tankarna...

Har fortfarande mejlproblem. kan varken ta emot eller skicka p g a att Bredbandsbolaget/Telenor har driftsstörningar sen igår.

Och de fina klänningarna jag fått frågor om kommer från Lindex.


Kommentarer
Postat av: lillkillensmamma

Den där hjärteknipande smärtan förstår jag alltför väl... Känner ofta likadant. Det enda man kan göra är väl att försöka hitta och skapa rätt miljöer, med mjuka empatiska barn och vuxna... En så stor, snäll värld som möjligt...

2007-06-27 @ 10:47:51
Postat av: Linda

Jag känner samma sak.
Jag tror alltid att Cassandra är så socialt kapabel...hon leker ju bra med dagiskompisarna...men enligt personalen så härmleker hon bara..samspelet är inte så bra..men de jobbar med det..
Och så ser man hur dåligt det går när hon ska leka med andra jämnåriga, som inte känner henne...och de blir faktiskt trötta på henne.
Förskolan är verkligen en skyddad verkstad..jag ser inte fram emot skolan:(

Postat av: Ann-Marie

Det gör ont! Just det där gör så väldigt ont.
Och-hur gärna man än skulle vilja-så kan man inte bära barnets smärta. Man kan försöka ordna det så bra som möjligt runt omkring, men man kan ju aldrig eliminera omvärlden eller omvärldens reaktioner. Jag har också fällt många tårar över detta.

2007-06-27 @ 15:01:04
Postat av: ingrid

känner igen den känslan. Har haft massa olika såna känslor för stoffe o speciellt för några år sen. Nu märker jag att han "växer" om än så bara lite grann så gör han det allafall. Nu börjar jag verkligen tro på hans styrka. Och jag blir så innerligt glad för människor som faktiskt bryr sig som man har runt sig. Han har ju väldigt stora problem runt det sociala samspelet. Men han har ju en riktigt god lärare....lilla syster yster izabelle.
Jag tror att det är väldigt individuellt,det finns ju de som har kompisar. Men har man som jag äldre barn som blitt så illa åtgångna just på grund av det sociala samspelet så vet man ju hur illa det kan bli. Men å andra sidan har våra barn som fått diagnos när de är små ett sånt försprång bara i det.

2007-06-27 @ 18:47:59
URL: http://incans.blogspot.com
Postat av: Karin

Åh, den där känslan kan jag inte relatera till, men att se sitt barn vara lite utanför, annorlunda det är sorgligt och man känner sådan vanmakt. Vi får hoppas att vi bär den största sorgen och att barnet inte alls känner utanförskapet så som vi ser det.

2007-06-27 @ 23:27:32
Postat av: Anna M

Så Karin, kan jag känna med övriga delar av hans funktionshinder. Att han inte lider utan att det är mina krossade drömmar som gör ont. Och de var ju mina. Fast det har heller aldrig varit ett stort problem för just mig.

2007-06-27 @ 23:47:55
URL: http://tartmamman.blogg.se
Postat av: Angela

Hej Anna och alla andra som förstår:)
Det är sällan jag tillåter mig själv att känna smärtan som finns djupt inuti mig för att Calle har sin funktionshinder. Jag valde att gräva den så långt nere jag bara kunde då jag förstog att det var mina egan sprukna förhoppningar om min älskade sons framtid. Ibland har jag inte energin att trycka tillbaks allt och då kommer tårarna och det gör sååååå förbaskade ont.
Det som jag har börjat förstå nu, först nästan tre år efter Calles diagnos konstaterades är att jag kan hantera smärtan i småa doser, att det är ok att känna så men att det ska aldrig påverka hur jag är som mamma. Jag har också insett att Fifi som är 'normalstörd' måste få vara som hon är utan att jag överför mina drömma och förhoppningar om hennes framtid. JAg tror att det kommer att vara mycket svårare.
Kram/ angela

2007-06-28 @ 19:59:50
Postat av: Mammatilltvå

Hej Anna !
Förstår hur du känner...Något som jag ofta tänker på och kan känna "sorg" över är hur det ska bli ?! Som det är nu är Melvin ganska mycket på sina jämnårigas nivå...Men hur kommer det bli ?! Kommer han hänga med i dom andras utveckling lika bra ? Eller inte ? Kommer det "stanna upp" och handikappet blir ännu mer uppenbart...Många tankar & frågor har man som ingen kan svara på....Kan känna mig sorgsen då jag tänker på det...
Kramar Jennyann

2007-06-28 @ 20:22:59
URL: http://1973.bloggagratis.se
Postat av: majsan67

Du skriver att Torsten är en glad och go kille... det känner väl dom flesta om sina egna kanske när jag tänker efter *ler* MEN... titta på den här goa och glada killen och hur just DEN biten hjälper honom i relationer med kamrater...
Min son har alltid varit oerhört populär och har aldrig behövt vara utan kompisar, tvärtom så har alla velat vara med honom, just för hans charm och livsglädje, och förmåga att bara våga vara, just bara för att han bara ÄR...
Det har varit underbart att se detta, trots stora svårigheter inom andra områden så har detta hjälpt oss genom svårigheterna. Det är tyvärr först nu som skillnaderna märks mer tydligt, när dom börjar gå in i tonåren och får lite andra intressen som min son är milsvidder ifrån.
Nu har ju inte jag bidragit till att underhålla detta genom att flytta honom till särskolan, tyvärr så har jag bidragit till att kompisarna sakta försvinner en och en.... men vad skulle jag göra...
Men i alla fall, klart det är en stor sorg, men försök hitta bitar där det funkar med kompisar, kanske funkar det när dom lekar vissa lekar.. och kanske kan du hjälpa torsten så att han o hans kamrater lekar dessa lekar när dom träffas, då han funkar?
Lite fundringar innan sängen ;)

2007-06-28 @ 21:54:24
URL: http://majsan67.blogg.se
Postat av: Anna M

Majsan! Torsten har inga kompisar. Han har inte idag möjlighet att upprätthålla en kompisrelation. Delvis p g a hans språkstörning och oxå p g a hans utvecklingsförsening och grava autism. Det är så mycket han inte förstår och som man inte kan förklara för honom. Han kommer att börja särskolan direkt troligtvis. Jag tror att din son är mycket mer "normal". Torsten har haft ett starkt avvikande beteende sedan han var jätteliten.
Men han är go och glad för det mesta och han är sin mammas hjärtegull och stora glädje.

2007-06-28 @ 22:07:48
URL: http://tartmamman.blogg.se
Postat av: majsan67

åååh.... Anna... klart han ditt hjärtegull. Det är ju svårt att få en bild av någon som man inte träffat. När jag läser om din Torsten så verkar han "normal" för mig, men jag vet ju inte hur jag hade upplevt honom om jag träffat honom. Jag har träffat så mycket barn med samma diagnos som min son, men som det "märks" väldigt tydligt på, och har ibland problem med att förstå att det är så stora skillnader trots likadana diagnoser.
Men trots detta kan jag förstå hur du känner fullt ut, jag känner sån sorg inom andra områden när det gäller sonen, och det gör ont.... man ljuger ju om man säger annat *ler*
Kram till dig

2007-06-29 @ 21:42:28
URL: http://majsan67.blogg.se
Postat av: sissi

ÅH! Anna. Sånna situationer kommer även med barn som inte har ngt handikapp. barn är inte alltid snälla oavsett om de är "speciella" på ngt sätt och vis. Förstår din ledsamhet över det! KRAM på dig!♥

2007-07-01 @ 20:11:30
URL: http://gusan.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback