40+, autism, tvillingar och sjalar

Imorse när jag precis klivit upp ur sängen, knackade det på dörren - vi har både en snygg dörrklapp i form av ett lejonhuvud och en ringklocka och jag blir lika nöjd varje gång när folk väljer dörrklappen. Jag undrade förstås vem som kommer på besök kl 8.00 en lördagmorgon. När jag öppnar dörren står två uniformerade poliser där. Snacka om att de är vana vid att folk flippar ur när de ser dem för de höjde båda händerna och gjorde lugnande gester. Nej ingen hade dött och ingen satt i arresten - och jag var inte heller misstänkt för något brott... men saknade vi kanske bilen? Öh... jag kikade bakom dem där bilen brukar stå och sa: Öh, jo kanske det...? Har ni hittat den? Jodå, de hade hittat den - kraschad i hög fart mot ett träd. De ville ju komma in och prata med oss och jag fick berätta att vi har en autistisk pojke som tror att ni pangar med de där - och vifta mot pickadollerna i hölstren. OK, sa poliserna, då stannar vi här i hallen. Jag gick in och talade om för Torsten att polisen var här och han valde att stanna i mitt sovrum och se på film i min dator. Svampbob. Maken åkte iväg med polisen och fick se om något var stulet o s v. I bilen låg en del smink och polisen trodde det var mitt, men jag sminkar mig inte så det tog de med sig och skulle ta fingeravtryck på. När sen maken skulle få bilen bortforslad på eftermiddagen så pratade han med några han känner i närheten av olycksplatsen och de hade sett det hända. Vid tre på natten. Han hade också sett de som kom ur bilen. En kille och en tjej. Han kunde beskriva hur de såg ut. Otroligt att de inte var illa skadade. Förarens airbag var utlöst men på passagerarsidan finns ingen. Det borde ha blivit en rejäl smäll för den personen.
Nu hoppas jag i allt elände att vi skaffar en sjusitsig bil så att hela familjen kan få plats i bilen. En Voyager kanske...