Lite vardag från oss...

Hösten är här med frisk luft och skumma kvällar. Jag tycker hösten är en sorts avstämningstid. En tid då man stannar upp lite och ser var man står just nu. Vad har hänt? Det mest uppenbara som hänt är väl förlusten av våra föräldrar. Både Ulf och jag har förlorat en förälder i år. Vi har begravningskläder...

Torsten har växt minst en halvmeter i sommar... Och tappat sex tänder. Och tjänat en förmögenhet på tandfen. Han har blivit så mycket mer öppen mot främmande... lite beroende på dagsformen i och för sig men jag har alltså kunnat ha sjalträff hemma med honom sittande vid datorn eller med en film. Men å andra sidan har han sagt till tanter på stan att han hatar dem för att de stannar och vill titta på den fina barntrion. Till hans förtret drar vi uppmärksamheten till oss. Det stannar alltid någon... så fina barn har jag :)

Ikväll har vi gjort djurraggmunkar...




Torsten gillar inte raggmunk så han beställde ugnspannkaka och när jag skulle göra dem märker jag hur han smyger upp bakom mig och säger: Jag tänkte att jag skulle hjälpa till! Jag blev jätteglad!! Jag kan ju se hur du gör! Han hjälpte mig hela vägen och nu sitter han glatt och smaskar i sig maten. Med oboy till... Ja han får i princip äta det han vill.

Fredriks bok ja... Jag lovade att återkomma till den. Jag har inte läst en bok sammanhängande på år. Jo någon fackbok kanske... Boken om Kalle skjutsade mig tillbaka till tiden då Torsten var två år. Inte för att Kalles och Torstens historier påminner om varann eller att våra upplevelser var lika men känslorna... Jag har aldrig tillåtit mig själv att sörja. När de känslorna kommer ser jag snabbt till att stänga till om dem. Hur kan jag sörja att jag fått ett sånt fantastiskt barn som Torsten? Det är omöjligt! Men det är ju inte riktigt sant... jag har ju också förlorat drömmar. Jag trodde naturligtvis att saker skulle bli annorlunda. Jag hade trott något helt annat. När jag läste om Kalle, Maritta och Fredrik - ja Wille med förstås - så vällde sorgen upp i mig och jag har gråtit mig igenom boken... inte bara sorg utan något annat... en känsloladdning som jag inte riktigt kommer åt. Som gör att jag alltid gråter när vi pratar om Torsten med habiliteringen, LSS eller FK... eller värst - när jag ser honom på de små filmsnuttarna på BTN-träffarna. Och ibland satt vi och såg på live bakom en skärm och fick titta på teven det han gjorde. Lika laddat det. Tårarna rinner. Sån var jag rätt igenom boken... Jag som är van att ha kontakt med mina känslor och som brukar vara lite väl duktig på att intellektualisera... de här känslorna är för överväldigande.


Lite höst i Kristinehamn




Kommentarer
Postat av: ia-fia

Tårar är bra och användbara. Ibland kommer de när man behöver det, antingen man vill eller ej.



Finare höst hos er än hos oss.



Puss och kram vännen!!

2008-10-07 @ 21:08:41
Postat av: anna m

Jag gråter ofta... varje dag skulle jag tro. Men inte för att jag är ledsen utan för att jag är känslosam...

Postat av: Johanna

Jag tror att det är bra när man har nära till hands med sina känslor :) Visst det kan vara jobbigt att vara känslosam men jag tror man har god kontakt med sig själv när man är det.

2008-10-08 @ 08:43:29
Postat av: lillkillensmamma

Jo, det är bra att gråta. Jag gråter också - ofta. Ibland är det dessutom lättare att gråta åt någon annan än åt sig själv... Fast ändå gråter man egentligen över sig själv, trots att man är lycklig med det som blev - också. Jag tror du förstår hur jag menar. Fredriks bok ska jag läsa efter maken, om jag får låna den.

Kram,

S

2008-10-08 @ 13:43:18
Postat av: Angela

Så är det för mig med, Anna. Jag är så obotligt glad att jag har min underbar Calle och vill inte ha nån annan...men...



Kram

2008-10-08 @ 21:37:00
URL: http://ratherthanhousework.blogspot.com
Postat av: Anon

Fina bilder du har tagit! :)

2008-10-13 @ 11:09:05
Postat av: Anonym

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article3547246.ab

2008-10-16 @ 19:45:25
Postat av: anna m

Nu förstår jag inte riktigt vad den länken har med detta att göra men jag kan säga att vilket barn som helst hade varit välkommet. Men det låter för mig knepigt att önska ett barn som aldrig kommer att leva självständigt. När man har sitt barn älskar man det. Och jag skulle aldrig ta bort ett barn i magen för att det var funktionshindrat eller hade DS. Aldrig.

2008-10-16 @ 23:04:26
URL: http://tartmamman.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback