40+, autism, tvillingar och sjalar

Alltså när man har ett barn som man vet kommer att behöva stöd i resten av livet? Och man förutsätts släppa taget någonstans när barnet når vuxen ålder... Jag kommer att vara närmare sextio år... Frågan är hur man ska kunna få någon ro... Tänk om man kunde få känna att man inte behövde oroa sig för det finns så mycket bra stöd där ute... Tyvärr verkar det från mitt perspektiv som att de flesta som jobbar med omsorg är olämpliga. Bra personer är sällsynta... Hur kan det annars vara möjligt att hela arbetsplatser använder sig av vidriga arbetsmetoder? Jag kommer att vara som en hök på skolan precis som jag idag är på dagis. Stackars människor som arbetar med mitt barn. Men jag måste försäkra mig om att det går rätt till. Jag måste vara mitt barns företrädare och se till att han har det bra. Jag måste leva till jag blir hundra - minst.

Tänk om boenden förstår att dålig stimulans och anpassning skapar problembeteenden och att det är deras brist på kunskaper som är problemet istället för personen med funktionshindret...tänk om de förstod att om de gjorde sitt jobb bättre/annorlunda så skulle problemet vara borta. I en perfekt värld...