Ja vad tycker jag om det här?
Faktiskt har jag slutat läsa krönikor eftersom jag tröttnat på att alla krönikörer är så lika och tävlar om att framstå som egotrippade barnungar som ser det som positivt att sätta sig själv i sjukligt fokus. Jag förutsätter att de inte är såna utan att det är en roll de spelar. Annars vore det för tragiskt. Fast det är klart. Det kan vara unga människor som inte alls blivit märkta av livet och helt utan inlevelseförmåga... Fast finns de?
Om jag ska kommentera själva krönikan så är den skriven ur ett helt verklighetsfrånvänt perspektiv. Skulle barn bara kunna vara livets mening om de vore perfekta? Att barn är små människor med fel och brister tycker jag inte är något konstigt men krönikören verkar tro att det är något hon själv kommit på. Det skrämmer mig att hon verkar ha som känsla att Livets mening inte får vara något jobbigt. Välkommen till verkligheten säger jag då. Mina barn är meningen med mitt liv och de är ofta SKITJOBBIGA! Moder Teresa hade en stor mening med sitt liv. Var den lätt? Alltså vad tror hon att livet ska ge? Jag hade en idé som ångestladdad, anorektisk tonåring om att livet skulle kunna vara problemfritt och lullull. Det gjorde att jag fick ägna många år åt terapi för att komma tillrätta med och acceptera att livet är så här och det är fyllt av mening i alla fall. Man kan hoppas att Lisa Magnusson hittar något i livet som är nog lättsamt och som kräver noll insats.
Det känns som om krönikan är skriven enbart för att provocera. Undrar om hon har egna barn? men det betvivlar man ju och (nästan) önskar att hon inte har!
Bra skrivet Anna!
Jo men det är ju därför som det är så tröttsamt. De flesta krönikor är lika. Linda Skugge-kopior.
Men gäsp liksom... vad vet hon om livet? Hon tänker nog om när hon blir vuxen.
Hon har nog bara varit mobbad när hon var liten också råkade hon sitta bakfull på tunnelbanan bredvid en stor familj innan hon skulle skriva krönikan ;-)
Det skulle vara roligt att läsa en intressant krönika istället för sensationsletande och taffliga provoceringar. Jag menar: Kom med något riktigt, skrik inte bara ut vad som är fel utan gå steget längre och var konstruktiv, så kan det bli läsvärt, även om man inte håller med i frågan.
meningen med livet ät konsomtion! *ironi*
Det vet la var enda männsiska nu för tiden
Hon vill bara provocera.
Hon har inga egna barn, då finns det ingen möjlighet för henne att veta att barnen är meningen med livet åtminstone tillsammans med ett gäng andra saker.
Innan jag fick barn kunde jag inte heller förstå vad det var för speciellt med barn.
Och jag skulle aldrig utsätta mina barn för tortyren att ha syskon.
Så fick jag barn och kännde en kärlek som var så stark att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
Jag ska inte ha fler barn,
men skulle det hända....då är det meningen.
Jag vet inte ens hur jag ska kommentera sånt, jag blir bara så less. Man behöver inte vilja ha barn, eller var en barnmänniska. Men jag tycker man är rätt egocentrisk och respektlös när man uttalar sej så. Jag fattar att inte alla har mitt perspektiv på livet och jag respekterar det. men jag tar inte skit tillbaka. Vi har alla olika upplevelser av livet, det är en omöjlighet att ha dem alla samtidigt och det måste man visa förståelse för. Och som du skriver Anna; det är lätt att tro att meningen är att livet ska vara friktionsfritt och kritvitt. Men det är en naiv bild. Det handlar snarare om att att spela på gråskalan och lära sej att balansera. För livet är inte helt vitt, det är grått och svart också. Äsch jag vet inte, tycker bara att det är rätt skrämmande
att personer verkligen har sådana skygglappar för livet på sej, dessutom offentligt.