Två sidor
I år kommer nästan 100 000 kvinnor att bli mammor till handikappade barn. Har du aldrig undrat hur mammorna till handikappade barn blir utvalda? Jag ser på något vis gud sväva över jorden, väljer sina instrument med noggrannhet och medvetenhet. Medan han observerar ger han sina änglar instruktioner att skriva i en stor dagbok Gud ger ängeln ett namn och ler "Ge henne ett handikappat barn" Ängeln blir nyfiken, "Varför just henne Gud? hon är så lycklig" "Precis", ler Gud. "Kan jag ge ett handikappat barn till en som inte kan skratta? det vore grymt" "Men har hon tålamod?" frågar ängeln "Jag vill inte att hon ska ha för mycket tålamod för då skulle hon drunkna i en sjö av självömkan och vanmakt. När väl chocken och misstron har lagt sig kommer hon ta itu med det. Jag har tittat på henne idag. Hon har rätt känsla för sig själv och en självständighet som är ovanlig och som så väl behövs hos en mamma. Du förstår, barnet som jag ska ge henne lever i en egen värld. Hon måste hjälpa honom att leva i hennes värld och det kommer inte bli lätt". "men herre, jag tror inte ens hon tror på dig". Gud ler. " det spelar ingen roll, det kan jag ordna. Hon är perfekt. Hon är tillräckligt självisk". Ängeln flämtar, "Självisk? är det en dygd?" Gud nickar. "Om hon inte kan skiljas från sitt barn ibland kommer hon inte överleva" Ja, här är en kvinna som kommer välsignas med ett barn som inte är perfekt. Hon vet inte om det men hon kommer avundas. Hon kommer aldrig att betrakta ett steg som vanligt. När hennes barn säger "mamma" för första gången så har hon ett mirakel och hon kommer veta det. När hon beskriver ett träd eller en solnedgång för sitt blinda barn, kommer hon vara en av de få som någonsin får se mina verk. "Jag ska ge henne kraften att se det jag ser...okunskap, grymhet, fördomar och ge henne styrkan att stå över detta. Hon kommer aldrig vara ensam. Jag kommer vara vid hennes sida varje minut, varje dag hela hennes liv, lika säkert som att hon står nu vid min sida. "Och hur bli det med en skyddsängel?" frågar ängeln. Gud ler. "En spegel kommer vara tillräckligt"
författare okänd
Och den här dikten är skriven av en mamma till ett autistiskt barn. Den har varit publicerad i tidningen Ögonblick och på aff
Ni tror att vi är annorlunda än ni.
En annan sort
med extra pedagogisk talang
och oändligt tålamod.
Ni tror att våra kroppar har starkare muskler än era
och behöver mindre sömn.
Att vi är osjälviska och finner det helt naturligt att varken ha behov eller drömmar för egen del.
Men det är inget särskilt med oss
inte alls
det är våra barn som är särskilda.
\"Ni är fantastiska\" säger ni.
Men vi känner oss inte så.
\"Att ni orkar\" säger ni också
Men vi orkar inte.
Inte en sekund till orkar vi!
Men det märks inte
för vi orkar inte skrika heller.
\"Det där skulle jag aldrig klara av\" säger ni också
fast inte av beundran,
eller ens medlidande
Nädå
Tro inte att vi inte märker den lättnadens suck som hörs när ni säger så!
Det ni säger är att ni är glada att ni klarat er
Ni markerar avstånd
särskildhet
avskildhet
avstånd
så långt avstånd
För om vi är en särskild sort, en bättre och starkare sort än ni
så måste vi ju förstå att ni inte kan hjälpa till
eller ens förstå
Ni är ju inga övermänniskor
så av er kan inget krävas,
inte ens bråkdelen av vad som krävs av oss.
Ni sätter oss på piedestal
högt upp
för att slippa se oss
Så kan ni fortsätta med era liv därnere
ifred
ostörda
normala
Vi vill inte ha beundran
eller avstånd
vi vill inte vara särskilda
Vi är som ni
precis som ni
bara tröttare
oändligt mycket tröttare
Hjälp!
Det är två helt skilda utgångspunkter. Visst vore det fint och vackert med den första berättelsen. Att jag skulle ha blivit utvald av Gud för att jag är speciell. Min tro är att man blir speciell när man får ett funktionshindrat barn för att man inte har något annat val. Men jag fick en tår i ögat och ville att den första skulle vara sann - och vem vet?
ja du fina berättelser. Senast idag var det en person som sa till mig "jag fattar inte hur ni orkar"
Och vad ska man svara på det. Vem ska orka om inte man själv.....
Jag vet inte riktigt vad min filosofi är om detta mer än att den första berättelsen är fin men jag vet inte. Nr 2 är vacker på nåt sätt. Men nog är det så vi är bara tröttare men det märks inte.....
någon skrev en gång att man får det barn man .. inte förtjänar.. vad stod det. .. man får det barn som man orkar och har kraft till? Så du måste ha mycket ork kärlek och kraft som har både Tårtan och de små tvillingtjejerna?
Ja, vem vet.
Jag har flera gånger fått höra att vi fått de barn vi fått för att vi är de rätta föräldrarna för våra barn. Alla föräldrar skulle inte klara av våra barn, och då tänker jag inte enkom på Cassandra.
Men jag misströstar ibland. Känner mig inte alls som den förälder mina barn bör ha, utan mer närmare den sista dikten du skrev.
Men de är tänkvärda. Båda två.
Jag tror att det är så att man antingen växer med uppgiften eller går under. Det finns faktiskt föräldrar som inte klarar av det och det beror nog på förutsättningarna man har. En del klarar koncentrationslägren medan andra dukar under av olycklig kärlek. Vi har alla olika grundstyrka. Så jag tror oxå mer på dikten, även om jag inte mår så värst dåligt och det är mer småtjejerna som tär på orken.
Men Linda, det kanske är det där med tålamodet och att inte utplånas själv som individ som gör att du känner så. Jag har nog för mycket tålamod istället...
Jag tror som du, man växer med uppgiften och man klarar mycke mer än man tror, när man måste.
Fast nr1 är fin.
Jag gillar bägge två! När jag första ggn läste nr 1 fick jag nästan en tår i ögat. Det är en så fin tanke att det skulle vara så, även om man inte tror på det.
Jag tror också att det är så att man växer in i och växer med uppgiften-man har inget val!
Hej!
så roligt att ni hittat min dikt. Googlade den och hittar massa träffar. Jag blir nästan lite rörd! Hör gärna av dig och tala om hur du har det