Snark och varmt kaffe
Jag har aldrig haft barnvakt. Inte sen jag födde Torsten för över fem år sedan. Folk tror inte det är sant. Men jag har aldrig känt att jag behövt och att något skulle vara så viktigt att jag skulle utsätta Torsten för det. Jo, när jag födde Liv & Sonja hade vi barnvakt ett par timmar som var hemma med Torsten och Erik. Jag hade planerat att föda på kontorstid och det lyckades jag med, men Ulf ville av någon anledning stanna kvar en stund och klämma på underverken. Då var Lotta där - förvisad till köket av Torsten - och stekte pannkakor. I sexmånader fasade jag för den dagen. Jag satt på barnhabiliteringen och grät över att Ulf envisades med att vara med på förlossningen, när hans plats var hos Torsten. Jag var tvungen att få hjälp att förstå att det rörde sig om en endaste dag i Torstens liv.
Nu har jag skött allt här hemma i 2 ½ vecka. Jag har ingen avlastning, ingen släkting, ingen kompis - ingen. Jag gör ALLT själv. Det går. Men nu är jag sååååå trött. Barnen sover ju inte på nätterna utan turas om att vakna minst en gång i timmen. Och vid fem, halv sex är natten slut och jag går upp. Inatt vaknade Sonja och grät och jag vaknade inte. Hon skrek så att Ulf vaknade i rummet bredvid - han som inte brukar vakna alls - och han väckte mig. Usch, stackars barn!! Jag brukar vakna innan de hinner skrika. Jag sover väldigt lätt i vanliga fall. Men nu är jag så otroligt utmattad av sömn- och pausbrist att jag sover som en död. Jag skulle gladeligen ha barnvakt nu. Jag skulle till och med kunna tänka mig att lämna småfisarna för en helg. I alla fall i teorin ;)
Idag har vi haft kuddkrig, Torsten och jag. Liv och Sonja satt och tittade på Teletubbies medan vi svingade kuddar i huvudet på varann. Ibland ville de vara med men de tyckte nog att det var för farligt. Tänk att man kan FÅ så mycket energi av att leka kuddkrig med sina barn :)
Jag har kommit på ett sätt att få i sig varmt kaffe trots att man har småbarn :D Man petar ner barnen i vagnen och går ut och köper kaffe i Pressbyrån och dricker det gående. Perfekt. Nästan för varmt till och med. Det ska jag göra till en tradition.
Jobbigt! Tur att du fick till en gåfika i alla fall. Det är standard för en kaffetunna som jag :) Hoppas att det lättar lite för dig snart!
Jag säger samma sak till dig, som flera sagt till mig.
Om du sliter ut dig så du inte orkar ta hand om barnen.
Vem gör det då?
Avlastning är inte av ondo.
Speciellt inte om man själv står på randen.
Du kan inte sköta _allt_ själv.
Till slut säger kroppen ifrån.
Och då har du inte själv att säga till om.
Ta hand om dig innan det går för långt.
Det här säger jag i all välmening.
Jag har också varit som du.
Men jag hade en rak och ärlig vän som gått igenom det själv.
Jag behövde aldrig hamna så långt, men det var nära.
Ta hand om dig.
Lyssna på din kropp.
Det är väl så att när man ingen avlastning alls har det är då man märker att man behöver den. Det är ju svårt så länge din man är så här sjuk men hur går det med avlastningen,är det nåt på gång?
Tänker på er.
Kram
Kan väl förtydliga lite: Jag är inte utan avlastning frivilligt. Vi har inte ett sånt kontaktnät. Och avlösare till Torsten är inte avlastning i den bemärkelsen. Jag är hemma ändå men Torsten får mer stimulans - speciellt när avlösarna är son-rise-pedagoger :) Nog för att jag är envis och vill klara saker själv, men jag har inte svårt för att ta hjälp. Men när den inte finns...
Jobbigt, det är verkligen urjobbigt ibland. Skickar en kram!
Vi har ingen heller i närheten som kan vara barnvakt, men vi är ju 2 friska och jag jobbar ju.
Jag förstår. Jag fick uppfattningen om att du _ville_klara allt själv. Hur som helst så är du jättestark, och jag förstår inte hur du orkar.
Men man har väl inget val:(