Att bli älskad
Hursomhelst kom barnuppfostran naturligtvis upp och jag gav luft åt min övertygelse att en förälders viktigaste uppgift är att ge barnen förutsättningar för att bli älskade. Att bli älskad är det viktigaste i livet. Blir man bara älskad kan man vara utan mycket. Vem ligger på sin dödsbädd och ångrar att han/hon inte jobbat mer eller ägt mer? Den som varit älskad och som älskar behöver inte ångra något. Och hur är ett liv för en person som ingen älskar? Jag vet inte... men jag vet hur det är att inte känna sig älskad och det är hemskt.
Är det här verkligen så udda? Kan någon förälder verkligen tycka att det finns saker som är viktigare än kärlek? Är jag en hippie för att jag tycker så?
Apropå det så är mina tjejer redan avgudade av halva stan :) När vi kommer ute på stan så ler alla åt dem. Vissa pekar igenkännande och man blir verkligen glad när man passerar centrum. Mest uppståendelse blir det förstås när maken drar dem i skrindan :)
Spana in min blogg. Du kommer förmodligen att hata den.
vad tyckte de andra var viktigast att ge sina barn? Om kärlek och att älska var "oviktigt" ?
Hallå där!
Det är så sant som det är skrivet... jag ska vara hemma med mina barn och jobba så lite som möjligt just för att ge dem så mycket av min tid och kärlek jag bara. Finns det verkligen föräldrar som inte tycker att kärleken är viktigast? Min teori är att de tror att de ger barnen kärlek när de köper en massa saker.. För mig är kärlek att ge barnen tid har man tid, hinner man visa sin kärlek.
Jag tror att just att vända på det att göra så att barnen blir älskade av andra känns avigt för många. Men jag har svårt att tänka mig något viktigare.
Nä, Dove With Gun... Jag såg inget att hata på din blogg. Du verkar ha ett jobbigt liv som många andra och det är synd.
Jag känner mig lite kluven faktiskt.
Jag har väldigt svårt att ge mina barn det de behöver om jag skulle ha dem hemma på heltid.
Jag skulle inte överleva utan dagiset.
Det har inget med att göra att jag inte älskar mina barn, utan snarare för att orka med dem.
Jag känner till mammor som är hemma på heltid, och ståtar med det.
Men de verkar mer umås med kompisar och datorn istället för barnen.
Jag är nog mer
för kvalité än kvantité.
Linda, det jag menar förutsätter
inte nödvändigtvis att man är hemmamamma. Jag menar bara att man har en huvuduppgift och det är att göra sina barn lyckliga (älskade av andra - mer än mig som mamma). Det gör man nog bäst genom att vara en bra förebild och förstås ge kärlek och trygghet. Det finns ingen färdigstöpt form för det.