40+, autism, tvillingar och sjalar

  
Igår var vi inne hela dagen - förutom ungefär tjugo minuter då vi följde med vår midsommargäst när hon skulle röka. Ungarna är vana vid att vara ute nästan hela dagarna så de klättrar på väggarna såna här dagar. Midsommar middagen intogs med möda eftersom de klättrade även på oss och ingen av dem ville sitta i sin stol och äta. De skulle absolut sitta i knäet eller - i Livs fall - skulle upp på bordet. 

Ett sting av "usel förälder" drabbade mig när jag såg grannarna tillsammans med några andra barnfamiljer klä en midsommarstång och sedan dansa runt den med barnen. Tänk om man vore så energisk, tänkte jag och kände mig hopplös... men så när jag drömde vidare om hur livet skulle vara om jag inte vore en sån usel mamma så slog det mig att Torsten inte skulle klara av ett sånt tilltag. Han var helt slut av att vi hade en gäst från tre till åtta. Ändå hade jag bett henne ligga så lågt att hon inte ens skulle titta på honom mer än om han direkt sökte kontakt. Han har haft en jobbig period och den är direkt kopplad till att den mjölkfria kosten inte har funkat på förskolan de senaste veckorna. Nu har han varit hemma en vecka och magen börjar komma igång igen. Jag tycker det är skrutt att de inte kan ha tofuglass där. Jag ska köpa ett paket som de kan ha i frysen. Fast jag kan tycka att en förskola ska kunna förse även mjölkallergiska barn med mjölkfri glass och mjölkfritt fika om de andra barnen får. Det är ju bara att köpa hem.

Hoppas i alla fall att han snart är sig själv igen. Han har varit sååå ledsen senaste veckan och det är jobbigt. I torsdags när vi skulle gå till COOP, jag och barnen, hände något som gjorde att det blev jobbigt direkt när vi kom in. Hade jag inte varit helt utan blöjor hade jag vänt och gått hem igen. Men nu fick jag bära honom genom affären medan han skrek, samtidigt som jag drog paraplysulkyn med Liv & Sonja och handlade. Ju mer folk stirrade desto mer skrek Torsten. Hade inte Liv & Sonja varit med hade jag kanske kunnat ta mig tid och fått honom mer lugn men de är inte direkt några tålmodiga ungar... Jag fick bära honom hela vägen hem nästan. Han var så olycklig, min älskade unge. Och att få vagnen att gå framåt samtidigt... Både Liv & Sonja somnade i vagnen (Sonja somnar aldrig i den annars) som tur var. Väl hemma fick han festis och bullar och lugnade ner sig efter en stund. Men den turen känns i kroppen än. Det enda positiva med att det hände är att jag lär mig att jag faktiskt klarar av situationer som jag inte trodde att jag skulle. Om bara folk kunde sluta stirra på oss. Jag hade inga RFA-kort med mig och även om jag hade haft det hade jag inga händer fria för att dela ut dem. Och så har jag inte så många som skulle ha behövts. För er som inte vet vilka kort jag menar så ger RFA (Riksföreningen Autism) ut små kort med texten: 


Det finns plats för namn och telefonnummer och grundläggande info om autism.