40+, autism, tvillingar och sjalar

Ja, en del dagar vaknar man med energi. Igår badade vi i poolen flera gånger och satt tillsammans alla tre på krokodillan (tjejkrokodil) och gjorde stora vågor. Hoppa krokodil helt enkelt. Jag var ganska mör i ben och höfter och fick ta en extra tablett till kvällen. Men igår förmiddag innan vi gick ut och lekte så tog jag rätt på min gigantiska klädhög i sovrummet (den är snart tillbaka för sån är jag). Imorse insåg jag att jag var tvungen att städa eftersom vi skulle vara inne idag (det regnar). Det var sand och gräs överallt efter våra blöta fötter när vi badat. Så innan lunch var det bortplockat, dammsugat och skurat. Det är så skönt den timman det får vara rent och städat. Snart vaknar Liv från middagsvilan och börjar dra fram igen. Och nästa mål mat ger matrester över hela golvet... Jag hinner inte med att ta rätt på allt i den takt de drar fram... medan jag plockar i ett rum drar de fram i ett annat. Hursomhelst är det ganska skönt med regndagar emellanåt så att man gör något annat. Jag har hunnit med att ligga i sängen med barnen och läsa böcker. Gosigt. Liv var tvungen att göra ett avbrott och hämta gummistövlarna och solhatten förstås. Tokstolla! Nu sitter jag i sängen med datorn och Sonja ligger bredvid mig och snusar. Torsten ser på Mumintrollen i sitt rum och Liv sussar på magen på pappa i mei tai. Jag tror att vi ska köpa hämtmat idag... det som är kvar av dagen ska bara slappas och mysas. Falafelrulle, McDonalds, pizza? Det är nyttigast med falafel...

Har förresten tänkt på en sak. När jag fick Torsten så ifrågasattes jag hela tiden som mamma. Det var svårt eftersom det var väldigt jobbigt att vara mamma till Torsten när han var liten bebis. Jag trodde till slut att han var som han var för att det var fel på mig... Med Liv och Sonjas födelse upphöjdes jag till SUPERMAMMAN. Inte för att jag gör något speciellt utan för att jag överlever tvillingar. Tänk vad knasigt. Med Torsten var jag mycket duktigare men ingen såg det. Jag kan vara världens skitmamma till Liv och Sonja men det är tvillingar och jag lever alltså är jag världsbäst... Jag kom att tänka på det när jag läser andra förstagångsmammor som blir kritiserade för sitt val att bära sitt barn. Jag bar Torsten också men kände inte till sjalarna förrän han var över ett år och då hade det inte gått att introducera den till honom. Varför gör vi så här? Jag skriver vi eftersom det är kvinnor som gör så här mot sina medsystrar. Gör ner varandra. Samma sak sker inför förlossningen. När många är oroliga för hur det ska gå så berättar var och varannan kvinna skräckhistorier som knappast är sanna ens om hur ont det gjorde och hur tången användes och hur många liter blod som förlorades och hur många stygn de syddes med. Att mamman och barnet har överlevt är ett under. Är du förlossningsrädd ska du höra mina förlossningsberättelser!!

Man får alltså tycka annorlunda och tala om det.