Blomma...
Jag ska köpa en blomma imorgon att lägga på kistan. Jag är rädd för begravningen som är på tisdag. Rädd för alla känslor som ska komma upp. Jag har aldrig förlorat någon som jag stått så nära förut. Som känns som en nära anhörig...
Häromkvällen när jag satt och sorterade hennes kläder fick Liv tag på en pälsmössa och satte på huvudet. Hon såg ut som en rumpnisse och började fnissa inne i mössan. Sonja la av ett gapskratt och stal mössan och satte på sitt huvud. Hon var lika söt och lika glad. Jag sträckte mig efter mobilen för att ta en bild på dem när de var så roliga och glada. En bild som jag skulle skicka till Nancy... det blev ingen bild. Det blev tårar istället. Det finns ingen som jag delar mina vardagliga små glädjeämnen eller förtretligheter med längre. Inte som hon som alltid bjöd på sitt enorma hjärta. Det finns ingen som kommer hit och med pärlande röst säger: Hi Sweet Heart! Som kallar mina döttrar för Sweetie Pie och Torsten för Tor med amerikansk brytning. Det är så tomt...
Lyfter fram din dikt Lisa:
När en blomma bryts av i
sin vackraste blom
då blir marken så trist och fruktansvärt tom.
Men kanske ändå att det finns
en äng eller undangömnd skreva
dit blommor som brutits för tidigt
får komma och
fortsätta växa och dofta
och leva......
2007-01-10
Begravningen var naturligtvis jättefin. Nancy Grace hade vänner överallt i världen. Många hade samlats för att säga ett sista adjö. Människor som jag hört talas om under de 13 år vi varit vänner fick nu ett ansikte. Hennes egen pastor från hennes egen kyrka kom och förrättade begravningen. Vänner från hennes församling var där. En nära vän från deras kyrkokör sjöng - bl a Amazing Grace som var ett måste. Efteråt värkte hela huvudet och ansiktet. Har knappt sovit eller ätit sedan nyårsdagen, men igår åt jag mat och la mig direkt när barnen somnat. Nu börjar en ny fas i sorgen...
Häromkvällen när jag satt och sorterade hennes kläder fick Liv tag på en pälsmössa och satte på huvudet. Hon såg ut som en rumpnisse och började fnissa inne i mössan. Sonja la av ett gapskratt och stal mössan och satte på sitt huvud. Hon var lika söt och lika glad. Jag sträckte mig efter mobilen för att ta en bild på dem när de var så roliga och glada. En bild som jag skulle skicka till Nancy... det blev ingen bild. Det blev tårar istället. Det finns ingen som jag delar mina vardagliga små glädjeämnen eller förtretligheter med längre. Inte som hon som alltid bjöd på sitt enorma hjärta. Det finns ingen som kommer hit och med pärlande röst säger: Hi Sweet Heart! Som kallar mina döttrar för Sweetie Pie och Torsten för Tor med amerikansk brytning. Det är så tomt...
Lyfter fram din dikt Lisa:
När en blomma bryts av i
sin vackraste blom
då blir marken så trist och fruktansvärt tom.
Men kanske ändå att det finns
en äng eller undangömnd skreva
dit blommor som brutits för tidigt
får komma och
fortsätta växa och dofta
och leva......
2007-01-10
Begravningen var naturligtvis jättefin. Nancy Grace hade vänner överallt i världen. Många hade samlats för att säga ett sista adjö. Människor som jag hört talas om under de 13 år vi varit vänner fick nu ett ansikte. Hennes egen pastor från hennes egen kyrka kom och förrättade begravningen. Vänner från hennes församling var där. En nära vän från deras kyrkokör sjöng - bl a Amazing Grace som var ett måste. Efteråt värkte hela huvudet och ansiktet. Har knappt sovit eller ätit sedan nyårsdagen, men igår åt jag mat och la mig direkt när barnen somnat. Nu börjar en ny fas i sorgen...
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hoppas att allt gick så bra som det kunde gå på begravningen. Versen är verkligen vacker.
Trackback