Rashygien
Jag gjorde fostervattensprov när jag väntade E. och NUPP när jag väntade H & D.
Det var främst J. som ville, han har en morbror som är funktionshindrad. Han har hört sin mamma berätta om hur all sång och glädje försvann från hennes familj när hennes lillebror föddes.
Jag tror att många vill ha ett "friskt" barn och då ser de ett funktionshinder som något ofriskt antar jag? Eller kan det vara den stora ansvarsbiten som avskräcker? Att ett funktionshindrat barn kräver mer uppmärksamhet och ork? (detta är bara funderingar) Jag tror nog att läkarna här har ett ganska stort ansvar till att informera föräldrarna och kanske avdramatisera? Fast i slutändan är det ju föräldrarnas val iaf men man kanske kan ändra den bilden på sjukt vs. friskt barn. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle göra Anna... kanske "fel" beslut i dina ögon jag har ärligt talat ingen aning men det är ett intressant ämne!
hej anna
först vill jag fråga en sak. jag har problem med att kunna svara o se de här inläggen för texten försvinner liksom. Ibland funkar det med att dra musen över det här permalink o så men lika fort kan det försvinna. Kanske bara är jag med min webläsare som har problem med det? Hur ska jag göra?
Sen det här med fvp o abort. Jag förstår de som har ett väldigt svårt sjukt barn eller handikappat barn som gör fvp o inte orkar gå igenom det igen. Men som det är nu har det väl nästan blivit mode i att göra fvp. Jag minns när jag väntade iza o hon blir 7 år i oktober. På min gamla arbetsplats var mina kollegor helt chockade över att jag dels inte gjorde fvp o att jag inte ville veta könet innan. Och det är alltså snart 8 år sen....
Och det är som du skriver rashygien....vissa ska inte få finnas. Och samhället blir bara hårdare o hårdare.
Ingrid, om du låter markören ligga kvar och scrollar med pilen istället så ska det funka. Det är irriterande som sjutton.
När man får barn kan ju vad som helst hända. Tänk om barnet blir sjukt efter det fötts. Eller handikappat p g a en olycka. Då får man samma stora ansvar i alla fall. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet... Jag skulle oxå kunna göra fvp
...men bara för att i så fall förbereda sig på funktionshindret. Men som infertil tyckte jag inte att det var värt missfallsrisken. Missfall är hittills ett av de svårare saker jag varit med om :(
Hej!
Jag arbetar som lärare inom särskola och jag vill bara säga att jag håller med dig i dina tankar. Jag som arbetar med dessa barn dagligen ser fantastiska, underbara, kompetenta, charmiga, kloka och speciella barn som utvecklas var dag. Jag älskar mitt jobb och jag är glad att jag fått möjlighet att lära känna så många fantastiska barn!
Jag känner samma sak. Och jag som jobbar med en kille som har Downs och grav utvecklingstörning blir verkligen illa berörd när man tar bort sådana barn. De härligaste barnen jag känner till är just de som är på särskolan. Ärligare och härligare barn får man leta efter.
Jag har föresten publicerat en bild på Cassandras dygnstavla på min blogg.
Tänkte att jag skulle få skäll men de mest kritiska skriver kanske inte kommentarer utan tuggar fradga framför skärmen. Annci, vad sorgligt med din svärmors familj. Men man ska komma ihåg att man inte är sina föräldrar. Förr fanns inte möjligheterna till vårdbidrag, LSS och andra anpassningar som gjorts. Problemet för mig är väl delvis min syn på livet och när det startar. Jag har alltså synpunkter på fri abort oxå men känner mig kluven eftersom jag oxå är feminist... Det är ju små personer man aborterar för att de inte stämmer med någons drömbild...
Vi valde bort fvp trots att man vid rutinultraljud sett att Moa "absolut inte var livssduglig och förmodligen inte skulle leva ytterligare två veckor till i magen". Idag står vi inöfr valet med fvp igen och har kommit fram till att vi fortfarande inte kan välja bort ännu ett ev sjukt barn så varför utsätta sig för risken för missfall? Efter att fått missfall i v 18 (utan fvp) så kan jag inte, jag bara kan inte, och Moa skulle jag aldrig någonsin vilja vara utan!!!
Så mycket som hon gett mig på den tid vi hittills haft tillsammans.
Underbar liten kämpe, din Moa Ingrid! Jag var helt matt när jag läst en stund på din blogg :) Vilken resa ni gjort och fortfarande gör.
Detta är verkligen en svår fråga med många infallsvinklar och utan något givet svar! Jag tror jag utvecklar mig mer via mail!
Så sant som det är sagt. de funktionshindrande är en del av våran värld och berikar den och oss på sitt vis.