40+, autism, tvillingar och sjalar

Om sorgen och tron...

Idag fick jag ett rart mejl från en cyberväninna som tragiskt förlorade sin man förra året. Hon frågade om sorgen. Min sorg efter Nancy Grace. Min bästa vän som gick bort på nyårsdagen. Sorgen som man lever med dagligen men som trängs undan av livet emellanåt. Jag saknar min vän varje dag. Ibland - ofta - är jag arg. Jag levde i en villfarelse att jag inte skulle förlora henne helt, utan att jag skulle känna hennes själsliga närvaro. Att vår vänskap som var så stark skulle överleva hennes död. Att hon skulle fortsätta vara hos mig om jag behöll mycket av hennes saker. Men hon är bara borta. Hon finns inte alls här på något sätt. Det är bara tomt. Hon tog med sig alla glada minnen och lämnade bara minnet av död och saknad kvar hos mig. Ibland blir jag rasande på henne för det. Hon var så full av kärlek men nu är den bara borta. Inte ett spår... Hennes kläder i min garderob är själlösa. Det vackra vindspelet i form av en ängel i infattat glas är nog det som starkast påminner men ingen närvaro finns i den heller. Idag skulle jag gå på toaletten medan Torsten skulle välja film att titta på och när jag satt där med stängd dörr - vilket inte händer alltför ofta - så sköljde en våg av sorg över mig och jag började plötsligt  gråta och sakna henne så oerhört. Så är min sorg idag. Jag vill henne något varje dag men hon finns inte här. Hon är bara borta och har lämnat ett hemskt tomrum efter sig. Tomrum. Det är inte bara sorgen efter henne utan min tro som är satt i gungning nu. Jag vet faktiskt inte var hon tagit vägen och det är hemskt. Hennes starka tro var med henne till slutet och hon var förvissad om att hon skulle möta sin Gud. Men jag vet inte alls... Det här tomrummet skrämmer mig och gör mig väldigt osäker på om det överhuvudtaget finns någon högre mening med något... Hur kan en människa bara upphöra att existera på det viset?



Tillägg 21 april: Samtidigt när jag tänker närmare på det så väger barnen över och de är ju mirakel. Det jag tappat med Nancys död har inte påverkat den starka upplevelsen som det är att få barn. Jag har mina starka och svaga dagar...


Navajo Nation - NG var ½ navajoindian

Vad synd!! Hoppas att du iaf hittar ett bra skolalternativ till henne.

Vad jag känner igen det du skriver, om att söka närvaron efter den man känner sorg över. När min pappa dog sökte jag överallt efter tecken på att han inte lämnat mig helt, men det fanns inga. Jag sökte länge och efter ett halvår eller mer så hittade jag plötsligt det jag söke efter och nu är jag inte ensam. Sorgen och saknaden finns kvar, och tomrummet, men det känns inte fullt lika ensamt.

En stor kram till dig! Jag vet ju alltför väl hur det känns att förlora någon man älskar, känslan av att inte förstå innebörden i Aldrig mer, att sköljas över av sorg, att livet rasar under en (samtidigt som det förväntas att man ska fortsätta leva), att sakna någon varje dag, att tro att hon ringer när telefonen skrålar, att tro att man möter henne på gatan (men det var bara en annan gråhårig tant), att känna tomhet och meningslöshet - samtidigt som man kan känna en enorm glädje till livet, till sina barn. Min sorg går upp och ner - jag kan skratta och vara glad, man svackor varar oftast inte så länge längre, men jag blir precis lika ledsen när jag blir ledsen som jag blev när det hände. Jag kan känna mig så oerhört ensam - trots att jag har många runt omkring mig.
Jag har oxå letat tecken, jag vill känna hennes närvaro - jag vill bli glad när jag tänker på henne, men mest känner jag sorg och ensamhet, tomhet och orättvisa... Tyvärr...
Skickar varma styrkekramar från en okänd (men känd) vän; Lisa

Tack Lisa & Jenny-Ann! Vad fint att du har funnit vad du sökte Jenny-Ann! Jag skulle vilja ha din karta, men inser förstås att man måste hitta dit på egen hand. Lisa, det är fortfarande så nyss som du förlorade din mamma. Och eftersom du fick barn i samma veva så har du inte riktigt fått sörja ordentligt.

Jag skulle vilja ha en sorgevecka så att jag får ut lite ur mig. Att bara få vältra mig i sorg och inte skratta eller bli störd på hela tiden. Men det funkar ju inte heller...

jag läste det här tidigare idag anna o hade tänkt kommentera det då men hade fullt av barn runt mig. Nu är det bara iza vaken. Allafall jag miste min pappa när jag var 18 år o jag är nu 38(blir 39 i sommar) och jag kan nu känna närvaron. Kunde det nog redan efter några år. Jag har en stickad tröja som egentligen var min morfars men som pappa hade o den har jag. Jag har lite andra saker också som min pappa har gjort. Trägrejer;han snickrade mycket. Men i början var jag både ledsen o arg att mina barn inte ens fick träffa sin morfar. Att de inte fick träffa han o han fick inte träffa de här underbara barnen. Jag vet att han skulle verkligen ha gillat stoffe. Men jag har känt hans närvaro många ggr. Och speciellt den gången när evelina föddes o höll på att dö. Nån gudstro har jag inte egentligen men jag tror på nåt kanske....Ett väldigt fint vindspel var det anna.
Men jag tror på att det är viktigt att ha nån att prata om sorgen med. Jag hade en vän som jag kunde få ur mig allt till. Sen var peter mitt stora stöd med även om han inte kände min pappa så väl.

Att mista sin bästa vän, det måste vara som att mista en del av sig själv. För i relationer med nära vänner blir man ju den man är. Mammas väninna gick bort förra helgen. Det är så svårt att stå bredvid och försöka trösta, för det går ju inte. Vad skönt att du kan sörja, för även om det gör ont de dagarna så måste man gå igenom dem.

Vad ledsamt Karin! ÄVen om det var väntat så kan man inte riktigt förbereda sig. Nej det går egentligen inte att trösta. Bara låta den som sörjer sörja. OCH INTE KOMMA MED ÖVERSLÄTANDE KOMMENTARER FÖR ATT TRÖSTA SIG SJÄLV!
Ingrid, jag får väl vänta på den där närvaron. Hon kanske har annat för sig nu :) Hon ska väl installera sig på nya stället...

men du. *kramar om* Att sörja är jobbigt. Det tar på kraft och ork och kärlek. Även om orken finns kvar, kraften och kärleken så är det tomt. Så tomt.

Sörj. Längta och var arg. Det får man!

Sorg tar tid och man måste igenom den...det är oerhört jobbigt tidvis och den ändrar skepnad hela tiden...Min pappa dog i magcancer 1995 och det var så fruktansvärt att man trodde man skulle dö av sorg...Livet är tyvärr orättvist och man tycker ofta att man redan fått sin beskärda del här i livet...men man kan inte rå på allt vissa saker bara händer...Förhoppningsvis blir man starkare av det som inte knäcker en helt...

Försök att minnas de positiva sakerna när hon levde! Kram till dig Anna!

De senaste sex åren har lärt mig att det inte finns något som "sin beskärda del"... Olyckor och sorger verkar falla klumpvis ibland.