Om empati
I helgen råkade jag ut för en diskussion om vad som är accepterat beteende och vad som inte är accepterat när man hamnat i en livskris. Om hur man ska hantera sin omgivning för att de inte ska behöva beröras illa av ens kris. Att man måste acceptera sitt öde och gå vidare....
Under makens sjukdom märker jag av den där irritationen över att vår kris inte tar slut. Att man skulle vara tvungen att tycka synd om oss fast man bara ville glömma allt. Kommentarer som: Jamen alla kan ju dö, haglade tätt för några år sedan. Med sonens funktionshinder sägar man: Jamen så är ju alla barn. Om infertiliteten sa man: Jamen ni kan ju adoptera (som att det är så enkelt). Eller favoriten: Du vill väl inte ens ha barn, som du lever.
Kriser ska alltid göras mindre - för att omgivningen inte ska behöva känna sig obehaglig till mods. Folk tröstar sig själva med de här jamen-kommentarerna.
Acceptera sitt öde och gå vidare... kanske kan vissa det men inte andra. Vissa går faktiskt under, hamnar i djupa depressioner, missbruk, självmord.
För mig har krisläget blivit en del av vardagen, men för de som var mina vänner för fem år sedan har den blivit en sådan påfrestning att de allra flesta är borta. Detta trots att jag accepterat mitt öde och låtit livet gå vidare... (enligt regelboken).
Det är en het potatis.
Hej tårtmamman!
Jag läser din blog löpande. Jag har själv en son, snart tre år, som fick diagnosen autism för två månader sen. Och detta inlägg är det bästa jag läst någonstans på länge så jag kan inte låta bli att kommentera!
Jag håller helt med om det du skriver. Bland alla kaosiga känslor av sorg, besvikelse och chock går det åt massor med energi för mig att hantera just det du skriver om; omgivningens reaktioner, kommentarer och räddslor. Ibland känns det nästa mest sorgligt, det att ingen, knappt ens de allra näsmaste vill dela detta, eller ens lyssna. Man får bara höra klämchecka kommentarer som så snabbt som möjligt ska släta över allt som jobbigt kan vara. Man stängs som in i ett eget "sorge-rum" och det gör det inte lättare att hantera sonens diagnos och försöka får ordning på livet igen!
Ja, jag skulle kunna skriva hela natten men det ska jag väl inte göra. Villa bara ge en medhållande kommentar. Det är kul att läsa din blog, Torsten verkar vara en härlig kille! Det är min Viktor med!!
/H
Hej Hanna!
Kul/synd att du kände igen dig! Du får gärna ge dig tillkänna igen! Jag har efter 2½ år forfarande så stora behov av att dela min vardag med andra föräldrar som lever i ungefär samma situation. Om du inte vill skriva hela natten här i kommentarer får du gärna mejla mig. Om du klickar på Anna M så kommer min mejladress fram - tror jag.
Sköt om dig!
Nähä... men då är den anna.j.marklundsnabelabredband.net